Maria Kulle, känd från film och TV-serier, imponerar i sin tolkning av den ödelagda kvinnan.
Teater
Ödeläggaren
Manus: Lisa Lindén efter Christina Herrströms bok.
Regi: Karin Kickan Holmberg. Dramaturg: Ninna Tersman. Scenografi och kostym: Maria Sjöstrand. Riksteatern Linköping, Sagateatern.
Scenens kala, vita rum erinrar om en nyinredd lägenhet. Men rummet förmedlar också en kyla och ödslighet. Här finns ingenstans att dölja sig, ingen tillflykt eller mysig hörna.
Denna kliniska atmosfär är även en gestaltning av en rannsakning, ett förhör och en rättegång med en drabbad. Berättelsen om Christina är samtidigt hennes eget vittnesmål inför en domare.
Detta parallella perspektiv är skickligt skildrat med skiftande ljus och ljud. Sminkningen får Christina att framstå som en blek och skadad varelse i det kalla lägenhetsljuset.
Rättssystemet är inte hotet utan tryggheten, det efterlängtade, utredande efterspelet och rättvisa efter en lång plåga.
Liksom i Christina Herrströms självupplevda berättelse, utspelar sig dramat kring hur en man med ett litet barn lär känna Christina. Steg för steg tränger han in i hennes liv. Bit för bit tar han över hennes bostad.
Det som till en början framstår som en vänlig och charmig människa, visar sig vara ett monster. En man med psykopatiska egenskaper och en intränad förmåga att manipulera och övertala.
Karaktären Christina framstår som en blek och skadad varelse i det kalla lägenhetsljuset.
Genom att låna honom pengar blir Christina snärjd i ett garn av ekonomiskt beroende. Skulderna växer och hon trasslar in sig i sitt eget nät av bortförklaringar och förvirrade undanflykter inför anhöriga.
Maria Kulle är ensam på scenen och gör alla röster. Hon är fenomenal i sin starka scennärvaro och förmågan att skifta gestalt och tonläge.
Under nära två timmar håller hon min uppmärksamhet när hon mycket trovärdigt skildrar det gradvisa förfallet och den annalkande katastrofen. Det sker med obönhörlig konsekvens. Skruven dras åt och det knyter sig i magen på åskådaren.
Maria Kulle är ensam på scenen och gör alla röster i "Ödeläggaren".
Ett beteende som kan vara svårt att förstå blir begripligt; Irrationella känslor blockerar tankar och förnuft. En drivkraft till underkastelse leder in i en återvändsgränd av skam och skräck.
En stark, slående bild är när sonen förundrat frågar om hon älskar denne man. Svaret på det blir att springa till en buske och kräkas.
Kroppen visar tydligare sitt motstånd än medvetandet.
Maria Kulle spelar i ett kyligt och ödsligt scenrum.
Detta är något som drabbar fler. Det får mig också att tänka på andra brott av manipulation och våld, som ofta sker inom hemmets lyckta dörrar.