Lotten von Kræmer (1828–1912) tillhörde adeln och hennes far var landshövding. Hon växte upp på Uppsala slott där hon och systrarna sprang omkring som prinsessor med svandunsbrämade rosa sjalar, berättar Anna Williams i sin biografi över Lotten. Williams är ordförande i Samfundet De Nio, den litterära akademi som Lotten skissade riktlinjerna för i sitt testamente, och vars ledamöter har hetat Selma Lagerlöf, Karin Boye och Kerstin Ekman.
Syskonen Kræmer konfronterades ständigt med tidens stjärnor, kungen och drottningen, Erik Gustaf Geijer, H.C. Andersen, Jenny Lind och de andra. Men för Lotten skulle tillvaron gå mot ensamhet och misär trots att hon var en offentlig röst och efterlämnade 39 miljoner kronor räknat i dagens penningvärde.
Som 14-åring blev Lotten döv efter scharlakansfeber. Poesin hon skrev blir grymt nedsablad. Mannen som hon älskade ville ha henne bara om hon gav upp skrivandet. Hennes eleganta kreationer föll med tiden i trasor. Hon luktade. På Östermalm i Stockholm, där hon köpt ett 15-rumshus, öppnade hon dörren i nattkläder och studentmössa. Hennes pigor och hund svalt. När hennes massör kom med en flaska svartvinbärssaft fick hon den hälld över sig. Det är väl klart att folk sa: "Hon är inte riktigt klok!"
Men Anna Williams tar i sin bok också upp de andra rösterna, de som säger att hos Lotten är det rörigt hemma men klart i huvudet. Lotten skriver om att Kristus inte är Guds son. Hon vill avskaffa dopet och införa borgerlig vigsel. Hennes enda religion är den livslånga kärleken till den stilige ämbetsmannen Sten Johan Stenberg som aldrig kom till skott. De var hemligt förlovade i många år och den som friade var Lotten. Hennes tidskrift "Vår tid" överlevde i tre år och blev hennes misskötta skötebarn, där medarbetarna inte fick sina arvoden och där manus, till exempel från August Strindberg, blev liggande.
Lotten brann och pläderade för kvinnors jämställdhet och för litteraturen. Men av "Diktarhjärtat" står det klart att hennes första prioritet var att bli berömd som författare. Så ingick också i de uppgifter hon gav Samfundet De Nio att det skulle utge hennes samlade verk. Medan brodern Robert, poet och språkforskare, utropar "För tusan!" och råder henne att satsa på vad som helst, bara inte skaldekonst, pumpar hon oförtrutet ut pekoral på pekoral på rim och prosa under kritikernas hån. Utgivningen bekostar hon själv och samma dikter och teman återkommer. Hennes kärleksförhållande ältas medan Stenberg våndas.
Hur orkar hon? Anna Williams tror att Lotten strävar på därför att hon kan. Hon har både tiden och pengarna. Hennes brist på självkritik och insikt gör henne blind. Kanske bidrog den blindheten till att hon stövlade upp till kung Oscar II på slottet, som hon hade känt sedan barndomen, och bad honom fixa undan en skatt som hon hade ålagts att betala. "Hade hon ingenting lärt sig om konvenans", stönade fadern.
1800-talets framväxande kvinnokamp präglade Lottens värld. I sitt testamente snuvade hon släkten på miljonerna, vilka i stället gick till att instifta Samfundet De Nio – Sveriges första jämställda akademi. Det blev bråk förstås. I slutändan fick släkten en del av pengarna. Informativt och livfullt tar seklet form hos Anna Williams samtidigt som hon kopplar samman liv och diktverk i ett osannolikt kvinnoöde.