Marine Le Pen talar för sina väljare i den nord franska staden Henin-Beaumont 2019.
Böcker
Édouard Louis
“Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
Det senaste franska presidentvalet blev en enorm framgång för Nationell samling, partiets största sedan det bildades under namnet Nationella fronten 1972. Marine Le Pen förlorade mot den sittande presidenten Emmanuel Macron med drygt 41 i procent av rösterna mot hans dryga 58 procent. En storseger för Macron kan tyckas, men jämfört med förra valet 2017 har Le Pen knappat in med nära tio procentenheter. I det följande parlamentsvalet tiodubblades Nationell samlings mandat från 8 till 82 medan Macrons parti En Maché! förlorade ännu fler och tappade hundra platser i det franska parlamentet.
Den nyvalde franske presidenten Emmanuel Marcron 2018.
Varför går det så bra för nationalistiska Nationell samling som strävar mot minskad invandring, hårdare straff, skärpta abortlagar och skepsis mot både EU och NATO? Förvisso har framtoningen och retoriken mildrats under Marine Le Pens ledarskap, farsgubben och krigsveteranen Jean-Marie Le Pen, som fram till 2011 ledde partiet, var öppet antisemitisk, men fick å andra sidan nära 17 procent av rösterna i presidentvalet 2002.
Kanske beror partiets framgångar på att det upplevs lyssna på en stor skara fransmän som fått se sina liv förändras radikalt under de senaste årtiondena, människor på landsbygden, arbetarna i de förfallande farbriksorterna och de förortsbor som inte alls uppskattat att dela sina grannskap med invandrare. Från att ha varit ett skattesänkarparti för missnöjda småföretagare till nyliberal politik på 80-talet och efter att under 90-talet ha gått mot ekonomisk protektionism och starka välfärdssystem för fransmän, har partiet vänt sig till globaliseringens förlorare medan Macrons marknadsliberala reformer har gjort honom alltmer impopulär. Nu ser låsningen i parlamentet ut att göra det svårt för Macron att uträtta något över huvud taget de kommande fem åren.
Anhängare till Nationella fronten demonstrerar 1997.
I den nordfranska staden Ennemain väntar Marine Le Pens anhängara på henne under presidentvalskampanjen 2017.
I synnerhet är Nationell samling starka i de gamla industridistrikten i den nordvästra delen av landet, Frankrikes eget “rostbälte”. I sin debutroman “Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2014) skildrar Édouard Louis sin uppväxt i den döende bruksorten Hallencourt i Picardie i norra Frankrike, ett litet samhälle med drygt tusen invånare och tidigare byhåla där många av vägarna fortfarande inte asfalteras utan förvandlas till lerfloder under hösten och vintern. Det här är männens värld, alla konflikter och relationer hanteras till syvende och sist med våld. De dricker vin ur stora bägare och slår varandra, sina kvinnor och sina barn när vettet går ur och ilskan slår slint. Familjeinkomsterna är låga, ett par tusen euro, men ändå hålls kvinnorna hemma för att inte utmana sina mäns ställning som försörjare.
Huvudgatan i den förfallande industriorten Hallencourt i norra Frankrike.
Här växer Eddy Bellegueule upp, en efterlängtad son, men en besvikelse för sin far eftersom han inte kan lära sig att spela fotboll, talar med ohjälpligt ljus röst, är klen, springer som en “fjolla” och hänger i sin mors kjolar. I smyg klär sig Eddy i klänningar och mannekängar framför spegeln och som liten är han omtyckt som en liten pajas i Hallencourt, det är den beryktade slagskämpen Bellegueules söta lilla flickiga pojke. Med tiden inser Eddy att han måste försöka bli mer manlig för att rädda sitt skinn, han uppvaktar flickor och hänger med pojkarna för att försöka undslippa mobbningen och slagen. Längtan efter andra pojkar undertrycks samtidigt som han inser att han måste försöka ta sig från Hallencourt för att över huvud taget överleva.
Louis bok omhuldades i Frankrike och världen över (den har översatts till 20 språk) för dess beskrivning av den nordfranska arbetarklassens situation. Hans egen familj var fattig, hans far var en sjukskriven fabriksarbetare efter att ha fått en container över sig och hans mor arbetade periodvis som vårdbiträde på ett äldreboende. Fattigdomen, rasismen, alkoholismen och hatet mot homosexuella har han själv upplevt och överlevt.
Édouard Louis blev betraktad som ett litterärt underbart debuterade med den moderna klassikern "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule" 2014.
Louis blev den första i sin familj att studera på universitetet och dessutom elitutbildningen i sociologi vid prestigefulla École Normale Supérieure i Paris. Det var som student han skrev sin debutroman och framför allt lutade sig det då 22-åriga underbarnet mot den franske sociologen och filosofen Pierre Bourdieus teorier, något som tydligt syns i Louis berättelse.
Ett viktigt perspektiv som är genomgående i romanen är just Bourdieus idé om “habitus”, det vill säga människor vanor i olika sammanhang som befästs och reproduceras genom att de upprepas genom historien. Det skapar ett mönster som gör att vi själva och andra omedvetet vet hur vi ska och förväntas agera i olika situationer, ett slags outtalade normer som gör att verkligheten gemensamt uppfattas som objektiv. Inom en grupp styr habitus vad dess medlemmar tycker om att äta för mat, lyssna på för musik och tycker är vackert och intressant. Det styr också vilket kapital vi förvärvar som människor, vår förmåga att uttrycka hos, vår kunskap och våra livsval.
Pierre Bourdieu 1996.
I Louis berättelse är våldet, alkoholbruket och synen på könsroller något som styrs av de sociala och kulturella vanorna i Hallencourt, därför uppfattas också Eddys oförmåga, trots ansträngningar, att leva upp till normen som att han är oförutsägbar och avvikande, ett direkt hot mot den sociala ordningen. På samma vis riskerar en man som inte försörjer sin familj att uppfattas som just omanlig. Andra som inte platsar in i samhället är “svartskallar”, “judar” och “muslimer”, och inte minst “borgarbrackor”, feminiserade män som lever på att exploatera ”riktiga karlars” hårda arbete.
Borgarna sitter inte bara på pengarna, de har enligt Bourdieu också tillgången till språket och den goda smaken, medan arbetarna i Hallencourt har svårt, trots att de är fransmän, att tala “korrekt” franska och deras kultur består i vad som visas på tv och porrfilmerna de hyr på bensinmacken. De högre klasserna tar sig också fram genom ett socialt kapital baserat på sina nätverk och får därför tillgång till nyttigheter i samhället som andra saknar. Louis, som föddes som just Eddy Bellegueule, har följaktligen bytt sitt namn till något mer passande för finare kretsar och på så vis också klippt ett band med sitt förflutna.
Bourdieus ger oss en sammansatt och mångsidig analys av klassamhället, det är med kombinationen mellan olika typer av kapital som människor rör sig uppåt i samhällen. För Eddy blir så småningom hans talanger för skådespeleri en ingång till en gymnasieskola långt borta från Hallencourt och senare, som vi vet, en väg in till både den akademiska och kulturella eliten. Samtidigt kan alltså en hantverkare, jordbrukare eller skiftarbetande industriarbetare ha mer i plånboken än en akademiker, men ändå inte på samma vis röra sig uppåt i klassamhället.
En annan viktig aspekt av Louis bok är skildringen av det som Bourdieu kallar symboliskt våld. Ingående beskriver Louis upplevelsen av blodet som slammar igen luftvägarna när Eddy blir svårt misshandlad eller tomheten och utsattheten han upplever vid sexuella förnedring och övergrepp. Skräcken för att det kan vara det sista andetaget han tar. Samtidigt finns ett annat våld närvarande, ett våld som formellt sett inte betecknas som sådant. Det handlar om de strukturer och hierarkier som i ett lite samhälle som Hallencourt berövar unga människor deras drömmar. De duktiga och ambitiösa flickorna som kommer till skolan med ambitionen att bli läkare, men i bästa fall når att bli vårdbiträden efter att ha malts ner av en omgivning som inte vill se dem lyckas. Brutala arbetsvillkor med alkoholism samt psykisk och fysisk ohälsa till följd därav är en del av hur det kapitalistiska samhället bryter ner männen i staden och fyller både dem och deras kvinnor med hat som får dem att rösta på Nationell samling (nära 40 procent av väljarna är kvinnor) i hopp om att få en hämndfylld rättvisa i en orättvis värld.
"Framåt patrioter!". Marine Le Pens väljare väntar på henne i den nordfranska staden Ennemain under presidentvalskampanjen 2017.
Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq har i sina romaner skildrat förändringen i det franska samhället sedan 90-talet och tidigt förutsett extremhögerns politiska landvinningar. Louis beskriver samma utveckling inifrån med en mindre cynisk blick och en brutal psykologisk realism kring hur omständigheter formar och deformerar människor. “Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” kan läsa med fasa över homofobi och främlingshat bland nordfransk arbetarklass, men också som ett sätt att förstå de processer som nu skapar de uppgivna människor som globaliseringen “gör sig kvitt”.
Det handlar om det som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche kallade “ressentiment” efter franskans ord för “förbittring”, samhällets förlorare när en inre avsky mot de vinnande i sin medvetenhet om sin egen otillräcklighet och söker därför föreställda “fiender” att ta ut sin frustration på, “judarna”, “bögarna”, “svartskallarna”, “muslimerna”, “borgarna” (eller “vänsterliberalerna”) och på så vis själva känna sig mer värdefulla eftersom de är riktiga “fransmän” och “arbetare” som “byggt landet” eller av något skäl förtjänar särskild hänsyn eller omsorg. Andra som Eddy är i slutändan starka nog att möta verkligheten som den är och själva ta makten över sitt liv.
“Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” finns nu i prisade Marianne Tufvessons översättning från 2015 i en ny pocketutgåva.