Den danska baronessan och författrinnan Karen Blixen skrev definitivit in sig i litteraturhistorien med klassikern"Den afrikanska farmen" (1937).
Böcker
Karen Blixen
“Den afrikanska farmen”
Översättning: Arthur Lundkvist
Lind & Co
Karen Blixens “Den afrikanska farmen” brukar omnämnas bland de främsta romaner som skrivits. När romanen först publicerades 1937 lyckades danskan charma även tidigare belackare, till skillnad mot hennes genombrott “Gotiska berättelser” (1934) skrev Blixen nu inte reaktionära gotiska sagor om degenererade aristokrater utan berättade något nytt och spännande om sin samtid.
Nåväl, hennes skildring av sitt 17 år långa äventyr som kaffeplantageägare i Kenya var i själva verket en historia om ett sista försök av europeisk adel att åtnjuta samma sorts liv som äldre generationer. De flydde helt enkelt sina hemländer under vardande världskrig och “ännu värre”, demokratiseringsprocesser, för att få bli oinskränkta herrar över främmande folk i Afrika. En blåblodigt feodal utopi skapades genom att förvärva jord till grava underpriser och att direkt fördriva tre miljoner människor från deras hem. De som blev kvar fick betala “hyddskatt” till markens nya ägare och i praktiken fungera som gratis arbetskraft eller ”trälar” som Blixen själv “skämtsamt” benämnde dem.
Hon och hennes make, den svenske baronen och storviltsjägaren Bror Fredrik von Blixen-Finecke, köpte en i sammanhanget blygsam farm på 5 000 tunnland och 1 200 arbetare(!). Precis som alla andra europeiska aristokrater som under några årtionden hejdlöst exploaterade mark och människor fick de aldrig någon riktig ordning på sin kaffeböneodling. Eftersom baronen bara hade sin titel finansierade Blixens borgerliga släkt hemma i Danmark kalaset och när det var över kom hon hem både skild och så utblottad att hon fick flytta hem till mamma och tigga om cigarettpengar.
Redan när “Den afrikanska farmen” gavs ut fanns det de kritiker som anade oro kring hennes människosyn. Blixen vandrar runt på sina vida kenyanska ägor och är paternalistiskt alltid bättre och mer vetande än de som lever och arbetar på dem. Samtidigt blir det uppenbart i romanen, motsägelsefullt nog, att det finns oerhört mycket kärlek, omtanke och nyfikenhet på “den andre”. Den kenyanske författaren och ständige Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong'o har just därför hävdat att “Den afrikanska farmen” är den farligaste boken som skrivits om kontinenten, den koloniala mentaliteten framstår förföriskt som om den vore kärleksfull.
Den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong'o ör en av de skarpaste kritikerna av Blixens Afrikaskildring.
Paret Blixen hade först tänkt sig att hålla sig till det mindre exotiska företaget att bli mjölkbönder, men de riktade i stället in sig på att bli kaffeproducenter, även om också det skulle visa sig bli långsiktigt svårt.
Deras arbetskraft var människor från den lokala kikuyustammen som fick lön och rätt att leva och bo på ägorna. Kikuyu kom att bli det folk som ledde kampen mot det brittiska kolonialväldet på 1950-talet och har sedan självständigheten 1963 dominerat kenyansk politik. Enligt deras egen tro var det en av Guds sönder, Gikuyy, som fick Kenyas bördiga slätter att föda sitt folk på, men deras öde blev alltså att under åtminstone en period slita åt Blixen och andra västerlänningar.
Den finske konstnären Akseli Gallen-Kallelas målningar från 1909 av en man och en kvinna från kikuyestammen i Kenya.
Likt de andra kaffeodlarna ägnade Blixen mest tid åt fester, bjudningar och att jaga. Efter tio år på farmen separerade de och skilde sig och Blixen var därefter själv ägare av den till dess att regn, torka, gräshoppsinvasioner och sjunkande kaffepriser tog död på verksamheten.
I “Den afrikanska farmen” skriver Blixen om hur kolonialismens “gyllene era” går mot sitt slut, samtidigt är hennes berättelse modfälld på andra vis, många av de afrikaner hon lär känna går tragiska livsöden till mötes i en i många avseenden brutal tillvaro. Det fanns här helt klart en föreställning om att Blixen och de andra européerna rest tillbaka till en slags urtid (hon beskriver det som att människorna på hennes mark lever i stenåldern), men också att deras eget inträdde i dessa paradis leder till dess fall. Livsrytmen var stillsam och drömsk, enligt Blixen levde hon i perfekt harmoni med “landets barn”, afrikanerna, och med naturen.
Blixen citerar den grekiske historikern Herodotos i början av romanen och enligt hans metod försöker hon sammanföra observationer och saklägen till en sammanhängande berättelse och vision, anekdoter och varsamma fiktioner blir väsentliga medel för att skildra den verkliga världen.
Blixen skildrar livet på farmen i kortare episoder som framför allt framhäver skillnaderna mellan de afrikanska och europeiska synsätten på saker och ting, inte minst uppfattningen om rättvisa.
Hon ser svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, i att få en enhet mellan så olika sätt att se på etiken och livet. Afrikanerna betraktat rättvisans som ett sätt att återställa balansen utan att utkräva straff, medan engelsmännens rättvisa knappast ser möjligheten i att återgälda liv med materiella ersättningar.
Kontrasterna handlar också om stad och land, idyll och modernitet, muslimskt och kristet. Bland afrikanerna själva finns förstås stora motsättningar mellan de bosatta jordbrukarna kikuyu och de vandrande krigarfolket massajerna och inte minst de inflyttade muslimska somalierna som ser ner på alla andra just därför att de ha Koranen som rättesnöre och för att de som handelsmän haft en central roll i landets ekonomiska utveckling.
Det är viktigt att se att Blixen både respekterar och beundrar afrikanerna, de är hennes vänner och de lär känna varandra väl. Hennes observationer är raka och tydligt accepterande, afrikaner framstår aldrig som vildar eller enkla och hon ser också logiken och värdigheten i deras kultur och seder, fri från västerländska fördomar.
Tyskarna kapitulerar till engelsmännen 1918. Illustration av okänd afirkansk konstnär.
Européerna går hon i regel hårdare fram emot. Engelsmän är annorlunda än henne, så också norrmän och framför allt svenskar (som hennes make) som med stor igenkänning framstår som jobbigt hurtiga och flitiga med en konstlad ödmjukhet som illa förklädnad för en självmedveten moralisk överlägsenhet. Tyskarna är ett redbart och trevligt folk och det är en olycka att engelsmännen hamnar i krig med dem, men under kriget rustar också massajerna och kikuyu sig till tänderna för att försvara det som de aldrig slutar att betrakta som sitt eget land.
Blixens författarskap var brokigt och sammansatt med många sidor och styrkor. Hennes dragning är åt det exotiska, fantastiska och kusligt gotiska, men samtidigt högst mänskliga. Framför allt var hon en intertextuell författare, hon sammanförde olika typer av stilar i sina verk, “Den afrikanska farmen” är ett bra exempel på det, och hon arbetade mycket med allusioner och referenser till andra texter på ett nära på pre-postmodernt vis. Hon leker med tidigare författares verk, allt från William Shakespeares klassiska pjäser till Sigrid Undsets samtida romaner, och sätter samman dem i nya kombinationer eller skriver vidare på dem inom ramen för sina egna berättelser.
Blixen är både gammalmodig och modern, hennes influenser spänner från sagosamlingen “Tusen och en natt” via sydländska renässansförfattare som Giovanni Boccaccio och Miguel Cervantes och danska romantiker som Johannes Ewald och H. C. Andersen till samtidens surrealister som fransmannen André Breton.
Ideologiskt och estetiskt sett framträder snarast en sorts romantisk antikapitalism och antimodernism, Blixen idealiserar ett förlorat förflutet, men framför allt vill hon visa att det finns en mer högre och mer meningsfull tillvaro bortom den skenbara verkligheten, något vi kan nå genom ett existentiellt intensivt och autentiskt liv, att likt hennes landsman Søren Kierkegaard kasta sig handlöst ut i djupet av det mörka okända.
Bland Blixens favoriter finner vi romantiska poeter som engelsmannen Percy Bysshe Shelley och Heinrich Heine, alla med stor kapacitet att framhäva det andliga, levande och övernaturliga i tillvaron. Det gotiska, kusliga och fantastiska kommer från hennes kärlek till den fantastiska litteraturens giganter som Robert Louis Stevenson, E. T. A. Hoffman, Horace Walpole, Aldous Huxley och H. G. Wells.
Friedrich Nietzsche. Målning av Evard Munch från 1906.
Blixen var också en beundrare av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche och visst känner vi i hennes eget förhållningssätt igen övermänniskan som skapar sina egna värden. I “Den afrikanska farmen” väntar hennes afrikanska medarbetare otåligt på Guds ankomst till jorden och tror sig vid flera tillfällen uppfatta tecken på det, men själv uppträder Blixen mer som en gudinna i sin egen rätt, en baronessa som erövrar och formar sin värld.
Framför allt genomsyras hela Blixen författarskap av Nietzsches tragiska devis “amor fati”, att älska sitt öde. Det som så grymt tar sig uttryck i det alltjämt ojämlika livets motsatser och hierarkier, i mannen och kvinnan, frälset och allmogen, den fattige och rike, herren och slaven, den krassa vardagen och de drömska idealen, det vilda och det tama, livsledan och äventyret, gemenskap och ensamheten.
Ernest Hemingway betraktade Karen Blixen som sin litterära överman.
Peter Englund betraktade under sin tid som Svenska Akademiens ständige sekreterare just en av institutionens stora misstag att inte ge Nobelpriset i litteratur till Blixen. Ernest Hemingway höll med honom från graven, när den amerikanske författaren själv tilldelades priset 1954 nämnde han just danskan som sin självklara litterära överman.
Lind & Co har återutgivit Karen Blixens "Den afrikanska farmen" i sin Palmserie med kvinnliga klassiker.
Själv fann Blixen att det enda som kunde ge mening åt den stridiga och såriga världens tragik var den goda berättelsen, en sådan vi kan läsa i "Den afrikanska farmen".