"Hoota" framförs som ett monolog av den arabiske världsstjärnan
Teater
Hoota
Text och skådespelare: Amer Hlehel. Regissör: Amir Nizar Zuabi. Ljus: Muaz Muhammad
Teater Bråddgatan 34, Riksteatern Norrköping 10/10 (spelades också på Sagateatern i Linköping 11/10)
Här framförs en monolog med en skådespelare som räknas som en av arabvärldens främsta. Han är hyllad och prisbelönad. Känd för sin förmåga att kunna blanda humor och hemskheter, att leka med allvaret.
Jag ser inga arabisktalade i publiken. Men vi är inte så många i lokalen. Jag undrar hur detta spel har marknadsförts? För den som kan det arabiska språket blir berättelsen ännu starkare, ännu mer levande, ännu mer nyanserad. Det är ett vackert språk.
Men vi andra, som sitter där tysta efteråt, är helt klart drabbade. Stumma, förundrade, eftertänksamma. Vi som lever i den skyddade världen. Landet som inte upplevt krig på mer än 200 år. Kan vi förstå det här?
Vi är med i spelet, dras in i handlingen. Men visst är det inre bilder vi ser, mest sådant från film eller nyhetsklipp. Våldet på plats, smärtan, tortyren, likstanken, är svår att föreställa sig.
Här är det den ensamma människan, utlämnad, barfota, inför oss. Han ler ofta. Han sjunger, läser kärleksdikter. Mannen är en historia. Han är full av smärta, vrålar, svetten pärlar i pannan. Han får oss att känna skotten, ångesten. Han är väldigt levande, men skildrar dödens maskineri.
I början är det en oskuldsfull historia om tonårens förälskelse. Bassel reciterar dikt för att vinna kärlek. Att klättra ned i det stora hålet ”al Hoota” där duvorna och demonen bor, är att imponera på tjejerna. Bli en hjälte för stunden. Det är spännande.
Sedan är våldet plötsligt där. Protester mot diktaturen. Kamp mot brutala poliser. Familjen upplöses, en bror försvinner. Han måste sökas, han måste hittas.
Svart blod rinner på livets vita duk och Amer Hlehel gestaltar en kamp för att överleva
Vi är i ett arabland. Det är ett begynnande inbördeskrig, en våldsam revolution. Många olika arméer dödar civilbefolkning i ett kaos. Mönstret är välbekant, men platsen uttalas aldrig.
Som avbrott i monologen kommer med jämna mellanrum uppräknandet av krig och konflikter i vår tid. Det blir en ständig påminnelse om verkligheten. Vi förstår att pjäsens händelser kan vara i vilket som helst av dessa krig. Temat blir på så sätt Kriget. Det våldsamma vansinnet. Den destruktiva kraften som inte bara utplånar människor utan även mänsklighet.
Ungdomens mystiska äventyr, al Hoota, förvandlas till avgrunden, till en massgrav, till ett helvete.