Falah Alanis "En måndag" (beskuren).
Konst
Falah Alani, Areej Almansory, Ali Najjar
Målningar
Galleri Skådebanan, Linköping
Utställningen pågår till 10/9
Falah Alani känner vi igen som Norrköpingskonstnär. Han har bjudit in de andra två. Areej Al Mansory är yngst och bor i Helsingborg. Hon studerade på Konstakademien i Bagdad. Äldst är Ali Najjar, bosatt i Malmö med akademistudier redan i slutet av 1950-talet.
Falah Alani arbetar med ett egenartat surrealistiskt bildspråk. Fåglar, ägg och stympade träd spelar roll i dessa scenerier. Själv säger han att han påverkats av miljödebatten i Sverige. Men jag fascineras av det magiskt-mytiska i hans bildspråk. Uråldriga legender möter framtida apokalypser.
Falah Alanis ”Black Breeze” (beskuren),
Kluvenhet och identitetsproblematik gestaltas övertygande av Areej Al Mansory. Hennes målningar bär alla titeln ”Ingenstans”. Ung kvinna från konservativa Mellanöstern skildrar kontakten med det liberala Sveriges mångfald. Frihet men också hemlöshet. Hon skulle känna igen stämningsläget i Erik Lindegrens mörka poesi från 1940-talet.
Areej Al Mansory, yngst av de tre konstnärerna, framför sina målningar i blandteknik.
Någonstans är vi alltid tillsammans…någonstans har alla tågen gått och klockorna stannat. Här och nu, där och då. Kärleken finns liksom oron. Hägringar och dyningar i detta fjärran nu.
Målning av Ali Najja (till vänster). Målning ”Ingenstans” av Areej Al Mansory (till höger).
Ali Najjar var tydligen mycket känd som konstnär i Irak. Nu målar han i ett organiskt, böljande språk, nästan amorft – som om formerna glider honom ur händerna. En svit ser ut som mumifierade människokroppar. Pyramiderna nämns i sammanhanget som referens. Säkert mycket historia och reminiscenser från tidiga kulturer. Irak var en av de tre äldsta kulturerna i världen.
Här finns stora möjligheter till fördjupning och förståelse för hur det känns att ha lämnat sitt hemland och möta nya erfarenheter i ett helt annat land med andra värderingar. Vi möter människor som kan formulera sig och gestalta tvetydigheter.
Alla tre konstnärerna har egna, originella bildspråk. Men under ytan och över generationsgränserna anar man ändå något gemensamt. Det flytande, det icke-realistiska, icke-pragmatiska, mytologiernas tidlösa dans – det som är i varande och söker sin form, fast kanske utan att vilja fastna i något nytt. Lika märkligt är att så lite ändå sipprat in från det typiskt svensk-nordiska. Här finns inga skogar, röda stugor eller älvar.
Inte så konstigt kanske. De bor i städer och kommer från storstaden Bagdad. Våra sånger, historier och berättelser har sina rötter i landsbygden.