Ny bok
Göran Jacobsson och Alf Ingesson Thoor: De som aldrig kom hem
Norén & Slottner
Hennes man, Kent Werdelin, och navigatören Göran Dahlgren störtade i Hanöbukten med sitt Lansenplan och har aldrig återfunnits.
Boken kunde ha blivit en uppräkning av omkomna i Flygvapnet 1946–1989, med en teknisk redovisning av ett antal haverier. Men så blev det inte. Den är en samling närkontakter med de unga män som satte sina liv på spel för att uppfylla sin dröm, att flyga. För de anhöriga borde innehållet ge viss tröst därför att de omkomna blir ihågkomna.
Författarna, flyghistorikern Göran Jacobsson och Mjölbyfödde flygvapenpiloten och psykiatrikern Alf Ingeson Thoor, har med ett team av medarbetare skapat en unik bok.
Unik för att den lyfter fram svar på de många frågor som säkert de anhöriga men även vi i allmänhet har ställt oss när vi läst om militära flyghaverier.
”Anhöriga bär ett livslångt minne, mindre plågsamt med tiden men ändå ständigt närvarande”, skriver Marianne Reuterbladh Thörnblad, som skapat ”Anhörigforum” i ett kapitel.
Boken på över 300 sidor täcker åren 1946–1989 och väger 1,2 kilo. Även andligt är den en tung läsning. På sida efter sida, uppslag efter uppslag, möter oss de 547 omkomna.
Ändå sträckläser man, för nu berättas det för offentligheten och anhöriga på ett enkelt och lättfattligt sätt hur det gick till när 547 flygare och besättningsmedlemmar omkom vid 431 haverier. Författarna har lagt sig vinn om att alla de omkomna skall bli ihågkomna med en bild.
I boken finns statistik som griper tag. Som den om hur många som försökt rädda sig. 151 räddningsförsök varav 99 fallskärmshopp och 32 nödlandningar! För flygentusiasten känns varje haveribeskrivning som en liten tagg i hjärtat med tanke på de anhöriga.
Det är tuff läsning att läsa om ett Lansenhaveri på Malmen 20 november 1975 där båda ombord omkommer sedan planet av okänd anledning gått över i ryggläge efter starten.
Artikelförfattarna beskriver i boken att minnet av de omkomna efter 70 år fortfarande lever kvar, bland annat därför att man inte alltid fått en förklaring. Det avslöjas också att flera piloter aldrig återfunnits.
Författarna sammanfattar orsakerna till haverierna som behovet av mycket flygtid, främst under kalla kriget, bristande utbildning och styrning av flygsäkerhetsverksamheten samt tekniska svagheter.