Thea Harrysons abstrakta rörelser växte samman med orgelmusiken till ett nytt uttryck.
Dansens vecka
J.S. Bach Samtliga orgelverk
Linköpings Domkyrka. Organister: Alexandra Pilakouris, Sara Michelin, Marie-Louise Beckman, Elias Fergin.
Koralsångare: Annika Eriksson, Fredrik Alf, Henning Plath, Jonatan Skogsfors.
Dansare: Thea Harryson. Del i Dansens vecka.
Pandemiårens prövningar medförde också positiva händelser och insikter. En sådan händelse växte fram i Linköpings Domkyrka.
En ensam organist kan få musiken att fylla kyrkorummet. Det kan spelas in och sändas över internet. Detta växte till ett märkvärdigt konsertprojekt med att spela samtliga orgelverk av Bach.
Under två år och 26 söndagar har det pågått. I söndags var det avslutning. Projektets final hade som extra krydda en dansare.
Alla fyra organister som bytt av varandra under tidigare tillfällen. Det som framfördes varierade mellan koralbearbetningar, fantasier, duetter och en av de många Preludium och fuga (f-moll).
Orgelmusiken hör till det viktigaste och största hos Bach. Där finns en tyngd präglad av det stora kyrkorummet och den kristna kyrkans andakt och berättelser. Bach blev en av de främsta att gestalta det evangeliska budskapet.
Det rytmiska flödet och dansanta finns i orgelmusiken. Harmoniskt är det en enorm mångfald. Att låta stämmorna flätas in i varandra med fugans mönster var Bach en mästare på. Men det finns tillfällen av vila i den enkla nakna melodin.
En viktig komponent i alla konserter har varit Christer Staafs presentationer och förklaringar till Bach. Pedagogiskt gavs lyssnarna ingångar och bakgrunder till en komplex musikvärld.
Att som här låta koraler sjungas fyrstämmigt fick en förklarande roll. Psalmsången kontrasterade effektfullt mot det stora orgelmaskineriets mystiska väv.
Verk i olika tonarter visade på de temperament och karaktärer som Bach lät musiken förstärka.
De fyra duetterna skildrade en vandring mellan mörker till ljus, mellan moll och dur. Det var här dansen tog plats. Väl valt med musik i en lite mer lågmäld och innerlig känsla.
Thea Harryson arbetade med ett avmätt och behärskat rörelsespråk. Lugn och koncentration utmärkte dansen. Ett återhållet, inåtvänt gående. Intressantast var tredje delens mycket långsamma, svävande gestik. Samtidigt som musiken flödade livligt i snabba löpningar och drillar. En ny helhet uppstod.
Alla inspelade konserter kan ses på Domkyrkans hemsida.