Roman
Valerie Kyeyune Backström
Ett nytt England
Modernista
Vad ger egentligen en klyscha dess karaktÀr? Det funderar jag över nÀr jag lÀser Valerie Kyeyune Backströms debut.
För romanen kryllar av slitna uttryck, schabloner och konventionella bilder som att "odla sin trÀdgÄrd" eller "se stjÀrnorna lysa som klot". Men ÀndÄ Àr den allt annat Àn platt. Snarare anvÀnder texten en banalitetens grammatik för att synliggöra en ytlig verklighet. Och den börjar med den fantastiska frasen "Himlen sÄg ut som Big Pack" (ni vet glassen) som sÀtter tonen för romanens kitschiga pastellestetik. Författaren muterar klyschorna till nÄgot annat.
I romanen möter vi en ung, lycksökande kvinna skildrad i tredje person. Hon hÀnger pÄ barer, shoppar billiga klÀder och ligger med vita mÀn som anvÀnder hennes svarta kropp som projektionsyta, men hon spelar med för att fÄ makt och utnyttjar sin "potential" som kvinna. Rasismen och sexismen finns stÀndigt med som filter i berÀttelsen.
Hon Àr intelligent men orkar inte anstrÀnga sig. I stÀllet hoppar hon över alla steg (utbildning, prestation och yrkeskarriÀr) för att bli hemmafru i Los Angeles, som en revolt mot meritokratin och en hycklande verklighet dÀr pengar och makt ÀndÄ styr allt. Hon dricker juicer, trÀffar stylister och bossar över hembitrÀdet. Hon Àr girig, spydig och vÀltrar sig i sina begÀr.
I en abrupt vÀndning reser hon till en retreat för att rÄda bot pÄ sin tomhet. DÀr lever hon spartanskt i ett hippiekollektiv. De arbetar, odlar och blir porösa i den brÀnnande solen, i ett försök att utplÄna jaget. Men inte heller det lyckas.
Romanens ytliga sprÄk Àr ett effektivt medel för att gestalta den olustiga slagsidan. Jag tÀnker pÄ det som Valerie Kyeyune Backström skrev i en krönika om Childish Gambinos lÄt "This is America", att hon Àr mer intresserad av mÀnniskors lust Àn föremÄlet för den. "Ett nytt England" fungerar som en spegel mot lÀsaren; det Àr vÀl det hÀr du vill ha? Bakom lyxen skildras en vÀrld dÀr allt Àr transaktioner och alla varor.
NÄgra gÄnger framtrÀder en sarkastisk berÀttare som för att peka pÄ tillstÄndens skevhet. Men det Àr onödigt. Det görs inte fullt ut och lÀsaren förstÄr ÀndÄ. Det blir Àven aningen tjatigt mot slutet och bitvis saknas gestaltning. Men den förtÀtade bubbelgumsprosan Àr i sig tillrÀcklig. Den bÄde fascinerar och förbryllar.