Drama
Titel: Kärlek och avund
Visas på: Bio
I rollerna: Franz Rogowski, Ben Whishaw, Adèle Exarchopoulos
Regi: Ira Sachs
Speltid: 91 min
Betyg: 4
Det är sedan gammalt känt att kärlekens lagar skrivs om när tiderna förändras. För närvarande till de självupptagna kicktorskarnas fördel. Dessa samtidsälskare vilar gärna i tvåsamhetens trygga vassrugg, men är samtidigt på hugget efter andra byten. Den amerikanske regissören Ira Sachs ("Little men", "Love is strange") låter i sin nya film ett tidstypiskt gift par uppdatera föreställningen om ett klassiskt triangeldrama i storstadsmiljö.
Att filmen som på svenska fick den övertydliga titeln "Kärlek och avund" (originalet heter "Passages") inte intresserar sig för att analysera de gamla vanliga könsrollerna är uppfriskande och nödvändigt. I stället utforskar Ira Sachs nyanserna i en relation och maktbalansen och cynismen i en finkulturell, internationell kontext. Två äkta makar, den tyske regissören Tomas och den brittiske formgivaren Martin (perfekt rollsatta Franz Rogowski och Ben Whishaw), lever för tillfället i Paris. Tomas är utåtagerande, narcissistisk och uttråkad efter en avslutad filminspelning, vilket får honom att inleda en relation med en Brigitte Bardot-liknande fransyska, grundskoleläraren Agathe (Adèle Exarchopoulos). Eftersom han inte vill välja mellan sitt äktenskap och den nya spännande romansen, försöker Tomas pressa fram en treenighet (med sig själv i spetsen) byggd på passion, avundsjuka och Martins barnlängtan. Det lyckas sådär.
Filmen däremot lyckas väl med en hel del – den blinkar till franska klassiker som François Truffauts "Jules och Jim", skildrar råa och intensiva samlag, och problematiserar och fördelar noga skulden för det relationella kaoset. Ira Sachs skonar varken parets ena halva – den frigjorda filmaren som kbt:ar bort sin tomhet med en behandling av sex, droger och sprit – eller hans lika egoistiska men mer passiva partner som lindar in sig i offerkoftan i väntan på sin tur. Att manuset inte blundar för karaktärernas privilegier bidrar till att det sobra samspelet och de mångtydiga dialogerna känns högst verklighetstrogna.
Synd bara att "Kärlek och avund" tappar fart när känslorna till slut blottläggs och lögnerna genomskådas. I stället för att bli en nyskapande filmupplevelse, är slutprodukten en brutal studie i att projektleda en ménage à trois i individualismens era.