Drama
Titel: En vacker dag
Visas på: Bio
I rollerna: Léa Seydoux, Melvil Poupaud, Pascal Greggory
Regi: Mia Hansen-Løve
Speltid: 112 min
Betyg: 3
I Frankrike finns ett omättligt sug efter filmer där slätstrukna personer från kulturmedelklassen traskar runt i Paris parker och ältar sina relationsproblem och dysfunktionella familjeband. Det produceras omkring två sådana filmer i veckan och filmskaparen Erich Rohmer namedroppas så ofta att hans eftermäle har blivit en smula besudlat. Mia Hansen-Løve hör till de främsta auteurerna i genren. Hennes filmer når på senare tid till och med den svenska biorepertoaren, vilket kanske inte säger så mycket om deras kvalitet, men åtminstone ger en vink om att de sticker ut i flödet. Med "Bergman island" från 2021, som filmades på Fårö, visade Hansen-Løve emellertid prov på hur pinsamt stel hennes regi i värsta fall kan bli. I "En vacker dag" är hon tillbaka i Paris och ordningen är tacknämligt återställd.
Léa Seydoux spelar här Sandra Klenzler som inleder en relation med en gift vän, samtidigt som hon försöker handskas med sin pappas (Erich Rohmer-skådisen Pascal Greggory) tilltagande demenssjukdom. Mycket mer än dessa två handlingsspår inrymmer inte filmen, vilket är både dess styrka och svaghet. Det finns någonting djupt sympatiskt med Mia Hansen-Løves småskaliga dramer inspirerade av livets mak snarare än filmisk förtätning. Men till skillnad från idolen Rohmer inrättar hon sig i en normativ produktionsapparat vars estetik utstrålar tillrättalagdhet snarare än livsnerv. Sandras kärleksobjekt Clément (Melvil Poupaud) är alltför tvålfager och skissartad för att någonsin framstå som tredimensionell. Här infinner sig i stället en bris av tantsnusk – att saker snarare är lite eggande än att något verkligen står på spel. Detta uppslag tycker jag gott Hansen-Løve kan utforska fullt ut i nästa film, det skulle kunna bli gulligt på riktigt.
Den mest levande gestaltningen i filmen blir i stället dess parenteser som redovisar för Sandras arbete som tolk. Amatörskådespelarna i form av andravärldskrigsveteraner och litteraturvetare ger prov på vad Mia Hansen-Løves filmkonst hade kunnat vara om hon hade valt en annan arbetsmetod. Med detta sagt är "En vacker dag" en rustik och habil film och något av ett styrkebesked efter "Bergman island".