Teater
Paria
Med Ola Rapace & Tobias Carlsson
Markus van Alstine (gitarr)
Farabel Produktion under ledning av Jakob Graf
Löfstad Slott 23/9 - 16/10
Strindberg hade länge försökt realisera drömmen om en egen teater, men saknade ekonomi för det. Han skriver pjäsen när han är med Siri von Essen i Köpenhamn och Paria har urpremiär året efter. Kanske är det just paniken som följer på pekuniära trångmål som förmår Strindberg att krypa så tätt in på skinnet hos Herr X och Herr Y.
Vad som från början är ett vardagligt shit chat om moral och brott ska snart utvecklas till ett stormgräl om onda gärningar i det förflutna. Herr X har mördat en man utan att avslöjas och Herr Y har förfalskat en växel. Samtalet urartar och snart befinner sig männen i en styrkemätning, en hjärnornas envig där de stora moraliska frågorna ställs på sin spets:
”Tror du icke, att varje människa har ett lik i lasten. Ha vi inte stulit och ljugit som barn allesamman? Jo, säkert. Nå, nu finns det människor, som förbli barn hela sitt liv, så att de icke kunna styra sina lagstridiga begär. Kommer nu bara tillfället, så är brottslingen färdig!”
Demaskeringen av de båda männens i förstone polerade fasad framträder extra tydligt i Ola Rapaces och Tobias Carlssons nära samspel. Det är ett välinvesterat sätt att närma sig karaktärerna och här återfinns Strindbergs hela samhällskritik. Människan är ett lögnaktigt samhällsdjur. Med luttrad blick ser han ut över tidens hänsynslösa, sociala spel och lurendrejeri.
Inledningsvis har Rapace en skolad röst och ett uttal som minner om äldre aktörers rollspel. Jag är förtjust i den där tydliga diktionen, men så händer något. Rapace går in i den mer diaboliska delen av sin roll och landar i sitt eget språkvarpå handlingen känns aktuell, samtida och angelägen. Carlsson följer med och slår an samma expressiva tonläge. De uttrycker respektive karaktärers hela vida känslopalett av oro, leda, ärelystnad, aggression, hämnd och ruelse.
Schackspelet står symboliskt mellan männen. Just när Carlssons Herr Y tror sig vinna och triumferande hotar att tala om för den andres hustru att hennes man är mördare, vinner Rapaces Herr X på schackmatt. Han svarar: ”Hon vet redan.”
Under hösten 1888 skrev Strindberg flera gånger till Nietzsche för att diskutera övermännisko-begreppet, den starkes rätt att över alla moralbegrepp, härska över parian, över vanliga svaga människor. Rapace är skoningslös, blicken infernalisk och gäckande. Han har stängt in sin kombattant i en glasburk och nu plockar han av vinge efter annan för att se om krypet fortfarande flyger.
Människan är en brutal och lastfylld varelse. Etablissemanget är fyllt av dårar som lever i en offentlig lögn. Moral? Brott? Av nöden tvungen eller skyldig? Herr X medger att han har mördat en man, som saknar anhöriga och därför inte är saknad. Men Herr X:s familj är beroende av honom. Ska han då gå fri?
Tillsammans spänner Rapace och Carlsson en dramatisk båge över Strindbergs rundmålning av de två desillusionerade männens samvetslösa brottningsmatch i moralens träsk. De går rätt in i kampen och på dryga timmen har de utverkat en psykologisk thriller. Vem vinner? Förlorar båda? Kanske är det egna samvetet vårt eget straff. Att leva med lögnen. Eller avbörda sig den.