Lövblås och käpphästar är bara några exempel på underbart knasiga attribut i föreställningen Fofo & David.
Teater
Fofo & David. 20-årsjubilerande cirkusduo
Av och med Fouzia "Fofo" Rakez & David Eriksson
Teater Bråddgatan 34, Östgötateatern
12/1
För tjugo år sedan träffades cirkusartisterna David Eriksson och Fouzia "Fofo" Rakez. Tio år senare skapade de föreställningen David & Fofo. Nu är de tillbaka med uppföljaren Fofo & David. Båda är i så kallad cirkusresidens i Norrköping och tar fram tre olika produktioner för Östgötateatern, varav en är den här fantasifulla, bombastiska och galet komiska föreställningen.
”Det här är kontemporääär cirkus”, stånkas fram och driften med genren vet inga gränser. Tänk Francois Bronetts gravallvarliga persona och lingo. Skruva sedan upp honom i hundraåttio och sätt på honom tubsockor i träskor.
Rakez och Eriksson skapar en röd tråd i sin föreställning, nämligen livet som det passerar genom ögonen på två cirkusartister med sinne för det smått absurda i tillvaron. De har kokat ner livets skeenden och slitage i en exakt utförd och minimalistisk utgåva. Slutnumret är förstås trapets, trots löften om att aldrig mer plåga en mogen kropp. Det är estetiskt och lekfullt, men också modigt och lite sorgligt. Eller som de själva säger: Det är inte enkelt. Tjugo år är lång tid för en cirkusartist. Muskler har förtvinat, tänder har tappats och hår har färgats grått.
Tvångströja är inget hinder för en lyckad middagsdate mellan Fouzia "Fofo" Rakez & David Eriksson.
Kängorna haglar lika muntert som vasst från scenhåll och när både Fofo och David spricker i repliken: ”Trapetsnumret utförs bara på en magisk plats mot sjukt löjlig betalning”, belönas de med rejäla applåder och skratt. Både forne och nuvarande teaterchefen sitter i publiken. När par i hjärter, förlåt akrobatik går vilt in i jongleringskonsten med fler öppningar i kroppen än den vi talar med, till låten ”Lick my pussy”, blir det plötsligt knappt provokativt, bara spefullt ”witty” och få klarar den biffen.
Det är också något ljuvt och vackert med det här parets ironiska självsyn i en konstart som är så skoningslöst hård mot kroppen och faktiskt väldigt svår. Det är som med den klassiska balettens paradox; allt ska se så lekande lätt ut att åskådaren förleds att börja tro på det. Jag blir nästan glad när jag hör ett stön. De är artister som jobbar live, inga tricks. Jag vill peka på dem och säga till min medpublik: ”Ni fattar att det gör väldigt ont i deras kroppar nu va?”. Mycket sevärd.