Skräck
Titel: Knock at the cabin
Visas på: Bio
I rollerna: Dave Bautista, Kristen Cui, Ben Aldridge
Regi: M. Night Shyamalan
Speltid: 100 min
Betyg: 2
M. Night Shyamalan tycks efter brakgenombrottet med spökdramat "Sjätte sinnet" (1999) ha fått Hollywoods studiosystems välsignelse att realisera varje knäpp idé som faller honom in. Nu, 24 år senare, fortsätter regissören att spotta ur sig den ena märkliga mainstreamfilmen efter den andra. Dessa bemöts av dåliga recensioner såväl som av sviktande publiksiffror.
Tyvärr lär ingen heller betrakta "Knock at the cabin" som någon formmässig tour de force. Den inrättar sig i samma kammarspelsgenre som "Speak no evil" och "Funny games", vari en helyllefamilj terroriseras av mystiska och allvetande kidnappare. Genren reflekterar automatiskt över underhållningsvåldets väsen eftersom publiken också utgör gisslan i den blodiga leken. Filmskaparnas sadism konkretiseras varje gång rollfigurerna tappar mobiltäckning eller hejdas i flykten.
Plågoandarna i "Knock at the cabin" frontas av ex-wrestlaren Dave Bautista, vars rekorderliga uppenbarelse blir vital för filmens Stockholmssyndrom. Kidnapparna drivs av fanatiska religiösa visioner och påhittade eller faktiska blir det en film av bibliska proportioner. M. Night Shyamalans manusbygge är i vanlig ordning snarare konceptuellt än funktionellt. Här bjuds varken på några subtila metaforer eller filmiska extravaganser. Jag ser visserligen hellre en konstig film än en vanlig sådan, men just den här har jag redan sett. Ta exempelvis "Mother!" av Darren Aronofsky eller "The killing of a sacred deer" av Yorgos Lanthimos – två motsvarande verk med betydligt mer inspirerade teologiskt och konstnärligt stoff.
Det är uppenbart att "Knock at the cabin" föreslår att progressiv kristendom utgör vägen mot mänsklighetens frälsning. Trots detta får M. Night Shyamalan anstränga sig till utmattning för att motivera varför de lyckliga bögpapporna och deras dotter ska behöva utstå guds vrede. "Make America great again"-republikanerna lär glädja sig ungefär lika mycket som cinefilerna åt denna näringsfattiga soppa. Det är metaforiskt talande att man har valt att spela in filmen analogt, för att sedan låta ett team om åtta personer "restaurera" den digitalt. Här fanns en vision om att vara visionär. Men inte mer än så.