Jublet kommer direkt när Dead Soul uppenbarar sig. De sätter sen tonen med en fantastisk inledning. Gitarrmattorna fullständigt översköljer publiken och tillsammans med trummorna skapas ett bedövande tung massa av ljud, som det bara är luta sig tillbaka och njuta av.
Sångaren Anders Landelius matchar musiken med eftertryck - hans stämma tar sig fram genom dånet och tar sin självklara plats och gör att Dead Soul verkligen står ut.
Efter inledningen dras tempot ned rejält med "Dirt road". Låten börjar avskalat med bara Anders Landelius
och en gitarrist, för att sedan bygga på med fler och fler musiker tills den när ett gåshudsframkallande crescendo.
"Find That Man" avslutar det ordinarie setet , och den ylande synthen ihop med de skoningslöst pumpande trummorna blir en riktigt mäktig kombination.
Det blir sedan fyra extranummer. "Dead House" är rent rasande. Och allra sist framförs "Asylum" som blir en perfekt avslutning. Låten i sig är ett lågmält stycke som ändå blir storslagen i sin sorgsenhet. Och låten stegras mot en riktigt mäktig final där Dead Soul återigen visar vilken mäktig live-upplevelse de kan stå för.
När det röda skynket dras för jublas det för fullt. Dead Soul är tillbaka. Och frågan är om de inte är än bättre än när innan pausen. För det här var bland det bästa jag sett på scen på hela året.