Konst
Páll Sólnes
Målningar
Galleri Blå. Visas till 13/3
Är det för att jag betraktar målningar av en konstnär bördig från Island, som jag tycker mig se återskenet från en eruptiv vulkan, eller ett lågsniffande askmoln? Den typen av frågeställningar kan smyga sig in när man analyserar konst. Men nu är det ju så att var och en får tolka in vad hen vill i den här typen av abstrakta bilder. Oftast är de dessutom välvilligt inställda till omtolkningar. Inga sura miner. Ta till er vad ni vill! På sikt, till och med på ganska lång sikt, kan man parkera i en speciell tolkningsruta, den som har utkristalliserats som mest angelägen.
Det här är en genre som under åren har lockat till sig många konstnärer, i synnerhet målare. Det beror inte på att den är lättillgänglig, fast det ibland kanske kan förefalla så. I de fall konstnärskapet är att räkna med, beror lockelsen på genrens inneboende utmaningspotential. Det är nämligen inte bara att kludda på. Något oanat, värt att begrunda, måste komma ut ur de koloristiska sonderingarna.
En särskild känslighet krävs. Och en sån skiner igenom i de flesta verk som Sólnes visar. Hans anda och intentioner sätter tydliga spår i målningarna. Hans metodik är något säregen. Färgfälten har en uppenbar huvudroll. De tänjs ut, trycks ihop, får bekanta sig med varandra, innan de lägger sig tillrätta och indikerar att de har en berättelse gömd i alltihop. Nej berättelser! En av dem kan så småningom inympa sitt dna i de andra.