Teater
Fakk alla
På scen: Sofia Karemyr. Regi och manus: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten. Musik: Måns Lundberg.
Samproduktion Teater Fryshuset och Unga Dramaten.
Sagateatern Linköping.
På Teater Fryshuset arbetar man sedan länge med politisk teater. Det är lite som i 70-talets anda. Skillnaden är bara att istället för att proklamera ideal och program för en bättre värld, förmedlar de dagens verklighet. Bearbetar och återberättar, skoningslöst. Kriminalitet och gängkultur. Självdestruktivitet.
Att ta del av det blir att uppleva inifrån; den gängvärld som vi dagligen hör om i medier. Problemet med medieflödet är att vi inte ser eller förstår människorna. Vilka är de? Hur hamnade de här? Går det att se några mönster i det destruktiva?
I tidigare pjäser har det handlat om killarna. Senast den personliga och tunga Bye bye bror. Men det är inte längre bara män som driver kretsloppet av droger, kommers och våld. Fryshuset och Unga Dramaten vill uppmärksamma att fler kvinnor tar plats; skadar och skadas i detta.
Fakk alla, är liksom tidigare spel, vittnesmålsteater. Ett aktuellt, dokumentärt material utgör grunden. Här intervjuer med flera kvinnor. Så småningom utkristalliserades det till två personers berättelser som knöts ihop till en, som Sofia Karemyr gestaltar med lågmäld skärpa.
Vi får också ta del av originalmaterial i form av filmklipp där det läses ur dagböcker. En filmad scen återger ett förhör med en ung kvinna som begått ett rån.
Ljudet på dessa filmklipp är tyvärr svagt. Rösten som läser är vek. Det gör att inslag av verklighet som borde vara de starkaste och mest drabbande, passerar förbi eller missas helt. Som helhet kan jag tycka att det också blir en lite för jämn och upprepad historia.
Karemyr är stark i sin närvaro och hennes tilltal når ut. Men tempot är långsamt med en stillsam stämning. Vemodig musik i bakgrunden. Det kunde varit mer kontraster. Berättelsen är viktig men ganska förutsägbar.
Men jag lär mig saker: Att skolans brist på stimulans och oförståelse för en begåvad, ambitiös individ kan leda till våldets utanförskap blir en tankeställare.
Att den så kallade ”ungdomsvården”, SIS-hemmen, länge varit de destruktiva miljöer som nyligen uppmärksammats. Tjejer är speciellt utsatta med fruktansvärda övergrepp från personal.
I efterföljande publiksamtal lyfts detta. Varför görs inget åt det? Vi får möta en av de verkliga personerna från pjäsen. Med en fullsatt salong och många unga från orten på plats, blir samtalet lika viktigt som föreställningen. Därifrån kan vi gå vidare.