Jonas Hedlund spelade sin ljusa tolkning av Torny Lindgrens brutala historia "Ormens väg på hälleberget" på Sagateatern i Linköping.
Teater
Ormens väg på hälleberget
Musikalisk berättarteater av och med Jonas Hedlund. Efter Torgny Lindgrens roman.
Teater Martin Mutter. Riksteatern Linköping. Sagateatern
Att förstå ”ormens väg över klippan” är kanske inte människan förunnat. Men Ordspråksbokens gåtfulla ord sätter förstås tankarna i rörelse. Vad menade Torgny Lindgren? Var det bibelversens fjärde exempel som han ville anspela på. Men undvek orden för att det skulle bli alltför påtagligt; ”Mannens väg i kvinnan”. Det är ju det som detta handlar om.
Men hälleberget finns ju där också, i grunden. Han står där Johan, "Skrävel-Jani” som är berättelsens röst. Vid rasbranten, stupet. Klippan har spruckit, världen är omkullkastad. Människor döda. Det är svårt att inte tänka på jordbävningens offer i en annan del av världen.
Lindgrens roman kom 1982 och är läst av många. Redan 1986 kom Bo Widerbergs film, med ett band av kända skådespelare. Den såg jag, det gjorde starkt intryck.
Vi kan tala om ett folkligt förankrat epos. Framförallt är det en av flera historier ur den västerbottniska skogen och 1800-talets rovgiriga råvarukapitalism. Där var den enskilde torparen inte mycket värd.
Egendomar, sedvanerätter, förvandlades snabbt till arrenden och skulder. Att stå i skuld är som att vara ägd. Skuldens förgörande kraft. De fattigas slaveri och självklara underdånighet, och maktens begär i form av sexuella övergrepp. Kroppen som betalning. Det är temat här.
Men som en motkraft går musiken genom historien. Källan till livsglädje, återhämtning och flykt från det hårda. Musiken bär något magiskt och undergörande.
Jonas Hedlund, en samtida västerbottnisk berättare med lokal ton och färg
Jonas Hedlund har sin gitarr nära till hands. Den är både musikinstrument och enda rekvisita, förutom kartan över Norrland i fonden och en stol. Ibland blir det symboliskt starkt när gitarren är tillhygget eller bössan som skjuter.
Egentligen ska musiken vara ett orgelharmonium. Nu blir det Jonas trampande fötter till ett lite magert gitarrkomp. Sångrösten är ojämn och lite sprucken. Det är förstås inte skönsång som eftersträvas men musiken blir ett bräckligt uttryck och en svaghet, i denna annars täta och engagerade berättelse.
Den lokala färgen, naturen, dialekten, är viktig. Hedlund förflyttar oss dit. Han har ett tilltal och en energi som öppnar upp. Eländet, våldet och döden finns ju där hela tiden, men ändå på något sätt i bakgrunden. Tolkningen är ljus.