Två band, Eleine och The Unguided, har redan spelat och konsertlokalen är uppvärmd.
Arch Enemy vann Gaffapriset för årets hårdrock/metall och har man fått stämpeln att man är bäst har man också en stor väst att fylla. Men det krävs inte många riff innan de bevisat sig värdiga. Domedagsintron, en ljusrigg värd en arenaspelning och rökmaskiner på max förhöjer snarare än dränker Arch Enemy.
Och då har vi inte ens kommit till Alissa White-Gluz. Den kanadensiska sångerskan som får growlandet att se sådär förbannat enkelt ut som hormonstinna högstadiekillar tror att det är. Alissa tar in sin publik, bjuder med dem att delta i cirkus Arch Enemy och sliter dem sedan i stycken. Givetvis bara på ett sådant kärleksfullt sätt som endast hårdrockare kan.
Utan mellansnack kan en konsert lätt bli opersonlig. Av någon anledning känns det inte så när Arch Enemy stiger åt sidan mellan låtarna och låter publiken pusta ut på egen hand. Men visst hade de kunnat bjuda på lite mer utöver sin musikaliska briljans. Men är det den enda sumpen som finns i kaffekoppen så får väl det vara okej.
Enligt vakten är det bara några få personer från knökfullt. Men scenmiljön, Alissas musikaliska långfinger till allt som är sprött och det utomordentligt bra ljudet (guldstjärna till ljudteknikern) gör att svetten får rinna hur mycket det vill. Arch Enemy förtjänar ett fullsatt Arbis.