Niklas Cserhalmi är direktör för Arbetets museum, agrarhistoriker och författare till klassikern "Fårad mark" som nu finns i ny utgåva.
Böcker
Niklas Cserhalmi
“Fårad Mark – Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap”
Sveriges hembygdsförbund
Det är egentligen först under de senaste 70 åren som vi svenskarna helt avvikit från våra förfäders fotspår och i princip lämnat jordbruket bakom oss. Fram till mitten av förra århundradet hade människor i över 4 000 år brukat den marken vi lever på. Det syns i landskapen, som under bara ett halvt sekel omvandlats raskare än på många århundraden. Samtidigt vittnar fårorna i dem om det som varit.
Boken “Fårad mark – handbok för tolkning av historiska kartor och landskap” gavs ut första gången 1997 och har nu 25 år senare kommit ut i en fin nyutgåva. Historiker, arkeologer och kulturgeografer förstår alltmer av vårt förflutna och framför allt har den digitala tekniken gett oss möjlighet att avläsa det förgångna i våra omgivningar. Niklas Cserhalmi, agrarhistoriker och direktör för Arbetets museum i Norrköping, har uppdaterat sin bok. Med stor bildning och ett underbart berättande skildrar han det svenska jordbrukskulturens historia.
Niklas Cserhalmis klassiker "Fårad mark" finns i ny utgåva.
Sverige har en lång tradition av lantmäteri, sedan 1600-talet har vårt land väl dokumenterats i bildrika kartor. Ännu i dag kan vi se hur svenskar format våra landskap sedan tusentals år, de åkrar och ängar vi ser har i regel funnits här sedan yngre järnålder och tidiga medeltiden då jordbruket expanderade snabbt. Spår av fägator, humlegårdar, kalvhagar, utmarkshägnader, odlingsrösen, stenmurar, hackerör och gravfält vittnar om det som har varit och för oss inte bara tillbaka till stormaktstidens Sverige utan i vissa fall tusentals år till bronsåldersböndernas slit.
Vi vet inte mycket om de första jordbrukande svenskarna. Svedjebruket är den äldsta formen av odling som vi känner till, genom att starta bränder förändrade människor landskapet så att ny växtlighet trädde fram och blev bra betesmarker för djur (i Sverige fick svedjebruket en renässans genom de invandrade skogsfinnarna på slutet av 1500-talet, men upphörde snart). Länge trodde man att de allra äldsta svenskarna hade utvecklat eller förvärvat kunskap om odling och djuruppfödning över tid, men i dag tycks det som att ett folk med en helt annan genuppsättning kom söderifrån till Skåne och tog sig sedan åtminstone upp till Dalarna. Dessa trängde helt sonika undan de jägare och samlare som levde här innan.
"Trälar under penningen", målning av Eero Järnefelt från 1893.
De tidigaste jordbrukarna kunde inte utvinna mycket ur marken, de satsade i stället på boskap. Men odlingsteknikerna blev långsamt bättre och när vi når bronsålder för omkring 3 500 år sedan börjar det ta fart. Man lärde sig exempelvis att ta bort all sten från åkrarna för att göra dem bördigare och det tycks som om att svenskarna långt tidigare än man anat också började gödsla odlingsmarker för att göra dem frodigare. Det innebär att långt många fler människor än historikerna räknat med levde här under bronsåldern.
Omkring Kristus födelse skedde omvälvande klimatförändringar. Det gjorde att boskapen i Norden behövdes hållas inne om vintrarna och fähus och stall började uppföras. Då, under järnåldern, tar det jordbruk som sedan kommit att dominera vårt land form. Järnlien får exempelvis en stor betydelse för effektiviteten i arbetet.
Cserhalmi skildrar hur vår äganderättsuppfattning gradvis växer fram. Järnålderssvenskarna tycks har levt och brukat marker som var i besittning av ätter (släkter eller klaner) vars gårdar avskildes från varandra genom låga stenmurar. Det överensstämmer med hur den romerske historikern Tacitus skildrar germanernas och svearnas syn på ägande i sitt berömda verk “Germania” (år 98 efter Kristus), ännu i dag en av de viktigaste källorna om vår forntid. Det är också tydligt att det svenska jordbruket på den här tiden också ägnade sig åt export, kreatursuppfödningen var så stor att man är säker på att handeln med romarriket var omfattande. När romarna drog sig tillbaka från dagens Holland och Tyskland minskade också svenska djurbesättningar drastiskt.
En franskbonde med hjulplog. Illustration av Paul, Hermann och Jean Limbourg från 1410-talet.
Medeltiden beskrivs av gärna av mindre vetande som en mörk tid av stagnation, men var i själva verket en ytterst dynamisk period i Europa, också för svenskarna. Lien och plogen förbättrades och framför allt fick spaden stor betydelse för jordbrukets utveckling. Befolkningen växte så kraftigt att det började bli svår att försörja alla på den mark som dittills var odlad. I exempelvis Östgötalagen från 1200-talet regleras hur det ska gå till när böndernas söner etablerar egna gårdar, det är dessa som sedan kom att bli alla platser med namn med ändelsen “ryd” eller “torp” som ännu finns i dag.
På så vis växer de svenska byarna fram, ekonomiska och sociala enheter där bönder ägde sin egen mark, men hjälptes åt att odla den och jagade, fiskade och avverkade skog tillsammans. Det är i dag ovisst hur lång tid denna övergång tog, men under järnåldern tycks svenskar i högre grad levt på avskilda på enskilda gårdar i släktgemenskaper. Byarna vidgade så att säga vår samhällsuppfattning och formade nya kollektiva identiteter.
De sociala strukturerna skiftade samtidigt över landet. I Småland var det vanligt med större gårdar som höll sig med trälar eller fria lantarbetare, medan ägande och drift var mer uppdelat och decentraliserat i andra delar av landet. Lagsamlingar och så småningom beskattningssystem växte fram närmast organiskt underifrån. Det är också vi den här tiden vår långa tradition av allmänningar och allemansrätt uppstår, marker som är tillgängliga för alla utan enskilda ägaranspråk.
Carl Milles reliefskulptur på "Folkungabrunnen" på Stora torget Linköping skildrar pestens tragedi i medeltidens Sverige.
Digerdödens ankomst i mitten av 1300-talet innebar ett förödande slag mot den starka samhällsutveckling som Sverige dittills genomgått under medeltiden, så pass många som var tredje svensk befaras ha dött under pesten och det skulle dröja ett par sekler innan riket återhämtade sig befolkningsmässigt igen. En följd blev många övergivna gårdar, men också nya möjligheter att bedriva lukrativare jordbruk för färre bönder.
"Dödens triumf", Pieter Bruegel den äldres målning från 1562 skildrar pestens framfart över medeltidens Europa.
Under 1500- och 1600-talet stod den tekniska utvecklingen av lantbruket i princip stilla, vissa element som fäbodar utvecklas i norra Sverige. Samtidigt var det i behov av att bli frodigare, en smått påbörjad industrialisering och urbanisering i form av ökad gruvdrift, nya järnbruk och större hantverksproduktion innebar att brukssamhällen och städer krävde livsmedelsförsörjning. Dessutom blev riket en europeisk stormakt som ständigt skulle försörja arméer i fält.
En fäbod i Mora 1920.
En omfattande byråkrati etablerades med ett utbyggt skattesystem som skiljde på olika former av ägande. Skattebönderna ägde sina egna gårdar, den skattefria frälsejorden ägdes av adeln och kyrkan och kronobönderna odlade och levde av kungens marker.
Torpare i värmländska Färnebo. Kolteckning av Ragnar Ljungman från 1905.
En torpare i Bohuslän.
Ett torp i Smedsbo utanför Linköping. Bilden är tagen 1961.
Gradvis började medeltidens förhållandevis jämlika bykultur att brytas upp. Torpare var sådana som fick bygga sina “minigårdar” på andra jordägares marker och backstugusittare var de som varken hade råd att arrendera eller äga mark och som fick leva i enkla hem på allmänningarna. De senare försörjde sig genom att jobba på de andras gårdar eller rent av på andras välvilja. En stormakt ständigt i krig behövde också försörja professionella militärer och ett system med soldattorp utvecklas där dessa kunde försörja sig mellan fälttågen.
Backstugusittare söder om Örnsköldsvik omkring 1900.
Kompanichefen inspekterar ett soldattorp. Färglitografi av Viktor Ludvig Emmanuel Sparre.
En stor förändring av svenskt jordbruk var lagregleringar av skiften från mitten av 1700-talet. Den berodde dels på upplysningens idéklimat som främjade individualism och tillämpning av vetenskap för att förbättra både människan och samhället. Den gamla bygemenskapen uppfattades vara en bromskloss för utvecklingen och var definitivt begränsande ur produktionssynpunkt.
Tidigare hade bondesamhället levt efter en rättviseprincip där marken delades in i tegnar, mindre jordlotter, som fördelades på ett sådant vis att varje familj skulle ha en del av frodiga, fuktiga, torra och magra jordar. Det man över tid såg att var att tegnarna blev mer produktiva om de slogs samman i större skiften. Mot slutet av 1800-talet upphörde också de lagar som tidigare skyddat frälsejorden och ett nytt kommersiellt jordbruk växte fram i Sverige där profit gick före börd.
Ett par oxar drar ett hölass i Hökärr utanför Nykvarn omkring 1900.
En annan viktig förändring var avel och import av nya djurraser. Svenskarna hade ägnat sig av avel, framför allt för att få fram starka strids- och arbetshästar, men nu köptes större kor från Nederländerna och England och de små kreatur som levt med svenskarna i årtusenden försvann inom några årtionden. Samtidigt blev Sverige en stor jordbruksexportör, både av spannmål och kött, från att dessförinnan sedan järnåldern varit främst självförsörjande eller rent av beroende av livsmedelsimport.
En tidig traktor drar en plog någonstans i England 1905.
Under 1930-talet nådde vårt jordbruk sin höjdpunkt, varken förr eller senare har så mycket mark i Sverige varit odlad. Problemet var inte längre att få maten att räcka till utan att hitta något som ville äta den. Från början av 1800-talet utvecklades tekniken alltmer och från mitten av 1900-talet tog traktorer, skördetröskor och mjölkmaskiner över både människors och djurs arbete. Många svenskar kunde därför inte längre försörja sig på jordbruket och letade sig i stället till städerna och bruksorterna för att arbeta i fabrikerna.
En mycket intressant aspekt som Cserhalmi lyfter är hur denna utveckling också förändrade relationen mellan svenska kvinnor och män. Genom århundradena hade de levt och verkat i samma arbetsgemenskaper på gårdar och i byar och plötsligt skildes man åt under dagarna. Numera utförs jordbrukets alla sysslor i huvudsak av män, och hela arbetsmarknaden i ”jämställda” Sverige är mer könssegregerad än den historiskt sett någonsin varit tidigare.
Samtidigt som lantbruket blev alltmer lönsamt blev det också i allt högre grad statligt reglerat. Första världskriget blottade en skörhet i den fria handeln med jordbruksprodukter. Sverige exporterade mängder av framförallt kött, men kunde plötsligt inte längre importera andra livsmedel. Fram till 80-talet reglerades därför svenskt jordbruk på olika vis, både för att skydda det och att göra dess produkter tillgängliga för svenskar Rent maktpolitiskt blev det också länge en grund för en långsiktig uppgörelse mellan Socialdemokraternas arbetare och Bondeförbundets lantbrukare.
Trots det hade svenska bönder svårt att följa med i den expansiva välfärdsutvecklingen efter andra världskriget. Ute på gårdarna hade man till dess i princip varit helt självförsörjande, men jordbruket specialiserades och bönderna fick nu själva åka till livsmedelsbutiken och handla sin mat. Ett sista bondeuppror ägde rum 1971, då samlades 20 000 svenska bönder i Jönköping för att protestera mot situationen. Den socialdemokratiska regeringen valde att tillmötesgå dem och lät konsumenterna betala högre priset, något dom på sikt var både ekonomiskt och politiskt ohållbart.
På 80-talet avreglerades jordbruksmarknaden, då motsvarade statens subventioner av jordbruket 30 miljarder kronor om året samtidigt som livsmedelspriserna var 60 procent högre än i resten av Västeuropa. Följden blev att andelen bondgårdar minskade snabbt, vid andra världskrigets slut var de 300 000 i Sverige, 50 år senare fanns det bara 70 000 kvar. Sedan dess har EU-inträdet inneburit nytt stöd till lantbruket och den gemensam europeiska jordbrukspolitiken påminner mycket om den som var i Sverige innan avregleringen.
Tre lantbrukare med liar i Torsås socken 1904.
Cserhalmi lyfter fram en annan aspekt av utvecklingen än den krasst ekonomiska. Nationalekonomerna har svårt visa och räkna på andra värden än de som enkelt kan kvantifieras. När våra landskap förändras så våldsamt som de gjort under de senaste årtiondena har de förlorat den skönhet de en gång ägde och den biologiska mångfald av växter, insekter och andra djur som det svenska jordbruket under årtusenden format. För att rädda de värdena måste vi både öppna plånboken och avstå fortsatt ökad materiell välfärd. Är vi beredda att göra de uppoffringarna för att bevara våra förfäders arv?
Fikapaus på Lovön.
För hundra år sedan levde fortfarande nio av tio svenskar på landet. De delade i den meningen samma livserfarenhet som tidigare generationer sedan tusentals år tillbaka, att arbeta med jorden med sina bara händer och leva av vad den gav, att både formas och låta sig formas av landskapen.
Vad innebär det egentligen att vi inte gör det längre? Vad säger det om oss? Kan vi ens i samma mening betraktas som människor?