Nära 3 000 människor miste livet i al-Qaidas terrorattentat mot World Trade Center i New York 2001.
Böcker
“Radikalism”
Red. Kjell O. Lejon
Carlsson Förlag
Ordet “radikal” kommer från latinets “radix”, det vill säga “rot”. Att vara ”radikal” är således att gå till roten med något och radikalism handlar om att göra upp med samtiden och “återställa” det gamla eller “skapa” något nytt. Sådana projekt kan ta sig både kreativa och destruktiva uttryck.
Det är inte ovanligt att de leder till våldshandlingar, i modern tid har vi exempelvis blivit varse den militanta islamistiska organisationen al-Qaidas terrorattentat mot World Trade Center den 11 september 2001 eller högerextremisten Anders Behring Breiviks blodiga dåd i Oslo och på Utøya knappt tio år senare.
Åtta personer dödades och över 200 skadades i Anders Behring Breiviks bombattentat i Oslo 2011.
Kyrkohistorikern Kjell O. Lejon och åtta forskarkollegor vid Linköpings universitet har skrivit en rad essäer samlade i antologin “Radikalism” som ger konsthistoriska, religionsvetenskapliga och filosofiska perspektiv på fenomenet.
Kjell O. Lejon är redaktör för den nya antologin "Radikalism".
Den moderna radikalismens historiska rötter tecknar konstvetaren Niclas Franzén i “Egendom är stöld”. Han spårar den tillbaka till 1800-talets anarkistiska rörelse som var stark Ryssland, men framför allt i Paris där anhängarna förde den franska revolutionens radikala arv vidare. Essäns titel var också anarkisten Jean-Pierre Proudhons slagord. Han var övertygad om människans inneboende naturliga godhet, det var i det borgerliga kapitalistiska samhället som hon korrumperades. Fria och goda gemenskaper skulle uppstå om det privata ägandet och den statliga överheten upphörde.
Den franske anarkisten Jean-Pierre Proudhon tillsammans med sina barn. Målning av Gustave Courbet från 1865.
Proudhons idéer var en reaktion på en ohållbar samhällsutveckling. Under 1800-talet steg de franska arbetarnas löner endast marginellt medan fabrikörernas profit sköt i höjden. Arbetslöshet, sjukdomar och barnadödlighet plågade de många fattiga. Den nya överklassen var väl medveten om sprängkraften i de stegrande klyftorna. Paris gamla trånga kvarter, som var lätta att barrikadera, jämnades med marken och ersattes under arkitekten Georges-Eugène Haussmanns befäl med breda boulevarder som var mycket lättare för militär att slå ner upplopp och bekämpa stadsgerillor på.
Georges-Eugène_Haussmann.
Barrikader på Paris gator. Mellan åren 1830 till 1848 drabbades staden av sju väpnade uppror. Målningen är av Horace Vernet från 1849.
Paris gamla bebyggelse bestod av trånga kvarter som var lätta för upprorsmakare att barrikadera sig i.
Paris arbetare gjorde 1871 uppror och bildade en självstyrande kommun av staden. Den krossades effektivt av fransk militär genom att de breda boulevarderna var svåra att försvara för revolutionärerna.
I impressionistisk stil skildrade Gustave Caillebotte Paris nya breda boulevarder i den här målningen från 1877.
I Paris sammanföll de anarkistiska arbetarnas och de frihetslängtande konstnärernas intressen, ofta levde de i samma fattiga och förfallna områden och delade föraktet mot den näriga borgerligheten. För kulturskaparna var inte socialismens materiella jämlikhetssträvan nog, de ville bryta med alla begränsande traditioner och borgerliga konventioner och skapa något helt nytt utan att slava under penningens makt. De anarkistiska arbetarna såg förstås en stark allierad i de intellektuella som subversivt kunde förändra kulturen och folkmentaliteten till deras fördel. '
Anarkisten Émile Henry grips efter det blodiga attentatet på Café Terminus 1894. Illustration av Osvaldo Tofani från samma år.
För de allra flesta anarkister var möten, protester och pamfletter tillräckliga medel i kampen, men snart blev också det politiska våldet legitimt. Först riktades det mot enskilda motståndare som politiker, militärer, poliser, ämbetsmän och företagsledare, men när den blott 21-årige anarkisten Emilé Henry den 12 februari 1894 kastade in en bomb i Café Terminus i Paris hade terrorismen fått ett nytt ansikte, en historisk handling som därefter öppnade för våldsamma terrordåd mot vilka civila mål som helst för att destabilisera och sprida skräck i samhället. Henry dödade en person och skadade 20 vid dådet och inför sitt öde i giljotinen konstaterade han iskallt: “Det finns inga oskyldiga inom borgarklassen”.
I essän “Vi är det bränsle som antänder krigets förgörande eld” beskriver kulturvetaren Gustav Larsson hur Islamiska staten (IS) intagit ett ännu mer radikalt förhållningssätt. Den radikala islamismen har vuxit till sig under de senaste årtiondena och dess mäktigaste uttryck är så här långt IS:s kortlivade “kalifat” i Syrien och norra Irak åren 2014 till 2019.
Att det föll samman kan lätt betraktas som ett stort bakslag för IS, men Larsson visar hur det redan från början ingick anhängarnas säregna verklighetsuppfattning. De är väl medvetna om att de i den här världen inte kan vinna det krig de för, deras utpekade motståndare är de militära supermakterna USA, Ryssland och Kina. Men det är den eviga andliga striden som är den väsentliga eftersom vi enligt IS uppfattning lever i den yttersta tiden, alltings undergång står för dörren. I generation efter generation kommer deras anhängares martyrskap tvinga fram fiendens sanna brutala ansikten och i det slutliga världssammanbrottet triumferar de renläriga och härdade muslimska krigarna.
När Islamiska staten tillslut övergav Kobane i Syrien 2015 hade de förstört 80 procent av byggnaderna och merparten av de nära 45 000 invånarna hade flytt från staden.
IS:s strategi är ”politisk vildhet”, att rasera alla samhällsstrukturer och åsamka så mycket skada och mänskligt lidande som möjligt. Det är denna pågående kamp som för IS-krigarna utgör sann islam. I både propaganda och krigföring är därför det dödliga våldet mot alla “otrogna” och framför allt muslimska “avfällingar” fullt legitimt. De senare utgör enligt IS merparten av alla muslimer därför att de har accepterat sekulära och demokratiska styrelseskick.
Högerextremister är vid sidan av de militanta islamisterna den kraft som mest påtagligt plågat världen med terror under de senaste åren. Forskare pekar på att de har varit mycket skickligare än deras vänsterpolitiska motsvarigheter på att vinna inflytande i det digitala landskapet. Deras svartvita och konspiratoriska världsbild passar många förbittrade och vilsna människor i det moderna samhället och kanaliserat folklig vrede. Inte alls olikt hur 1920- och 30-talets fascistiska och nationalsocialistiska förkunnare samlade massorna och radikaliserade hela samhällen.
Bakom den populistiska retoriken och främlingsfientligheten ryms betydligt djupare radikala rötter. Religionshistorikern Fredrik Gregorius berättar i essän “Vi möts i Valhall” om odinismens framväxt, en nyhednisk andlig rörelse med rasistiska och rent misogyna föreställningar.
Anders Behring Breivik i Oslo tingrätt 2012.
Odinister som Breivik legitimerar sina dåd mot människor med att dessa tillhör kollektiv som utgör ett ”hot” mot den ariska rasen. Precis som 1800-talets anarkistiska terrorister angriper odinistiska terrorister hela system och vill sätta skräck i alla.
Odinismen kan likt anarkismen spåras till 1800-talets radikala politik och andlighet. På senare år har odinister alltmer börjat dela anarkisternas samhällssyn och strävar efter att tillintetgöra stater och ersätta dem med “naturliga” ariska gemenskaper. De försöker återskapa en romantiserat föreställd fornnordisk religion och kultur.
Odinismen växte fram ur den nyandliga teosofiska miljön kring förra sekelskiftet. Teosofin lärde att alla religioner bygger på en ursprunglig visdom som kan samla hela mänskligheten i jämlikhet och broderskap. Tanken är att de religiösa traditionerna bär vidare en sådant arv sedan urminnes tider och att det goda i dem kan vaskas fram för att bilda interreligiösa och mångkulturella gemenskaper.
Teosofen Helena Blavatsky 1877.
Problemet är att teosofin samtidigt var mångtydig i sin syn på mänskligheten. Centrala förkunnare som ryskan Helena Blavatsky omfamnade tidens ”vetenskapliga” rasläror och tänkte sig att mänskligheten i något historiskt skede evolutionärt sett skulle ha delat sig i ett antal rotraser och att arierna var den mest förfinade av dessa. Det innebar inte att hon särskilt hyllade den kristna civilisationen, tvärtom hävdade Blavatsky att ariernas spridning i Indien medfört att hinduismen och buddhismen var överlägsna just kristendomen i vishet.
Antroposofen Rudolf Steiner 1905.
Men efterföljare, som antroposofins österrikiske grundare Rudolf Steiner, tänkte sig en fortsatt evolutionär process där vissa mänskliga raser, som Amerikas urinvånare, var dömda att gå under. Ett ideologiskt smalare uttryck tog sig dessa tankar bland ariosoferna, en ytterst högerextrem minoritet bland de annars så socialistiska och kosmopolitiska teosoferna.
Ariosofins grundare Guido List 1910.
En tidig ariosofisk tänkare var den österrikiske författaren Guido List. Han föreställde sig att den tyskspråkiga folkliga kulturen och kristendomen bar på ett dolt äldre hedniskt germanskt arv av sann visdom. Enligt honom hade germanerna blivit pålurade kristendomen vilken hade pacificerat deras naturligt våldsamma och hjältemodiga lynne. Denna ursprungliga andlighet innebar att germanerna en gång levt i fullständig folklig och kulturell harmoni med naturen och världen, allt det som förkroppsligar Gud, det vill säga allfadern ”Wotan” (Oden). Ännu fanns den att finna i de gamla runorna för dem som kunde uttolka dem på rätt vis, vilket List påstod sig kunna göra. Han hävdade att de gamla germanernas ättlingar kom allt längre från sitt ursprung genom kristendomens judiska tankegods som utvecklats till den pågående moderniseringens ”dekadenta” fenomen som demokrati, feminism, jämlikhet och urbanisering.
En modern konstnärlig framställning av Oden. Målning av Max Presnyakov från 2002.
En av Lists efterföljare var landsmannen Jörg Lanz von Liebenfels, en tidigare katolsk munk som författade en sällsam lära. Liebenfels hävdade att de ljushyade arierna egentligen var ett gudomligt folk. Den bibliska berättelsen om syndafallet var i själva verket en parabel om hur apmänniskan Adam lurar och våldtar Eva, en arisk kvinna, en symbolisk myt om hur den ariska rasen degenereras genom samröre med lägre varelser. Enligt Lienbenfels var Jesus den siste riktige rena ariern, men det fanns “hopp”, genom rassegregation och selektion skulle det ariska blodet åter renas.
Carl Gustav Jung såg Odens återkomst förkroppsligad i nationalsocialismen.
Länge var ariosofin en marginell företeelse, men den framstående schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung diskuterade just Wotan som en kollektiv arketyp i det tyska medvetande i en essä 1936. Han beskrev en våldsam kraft i dvala på väg att vakna i form av nationalsocialismen. Hans tankar har blivit viktiga för odinismen, men själv var han liksom rörande nazismen mer kluven inför Wotans återkomst, här fanns en förgörande våldsamhet som riskerade att slå sig fri.
Visst känner vi igen ariosofernas tankegods i nationalsocialismen, men den mer “vetenskapligt” (rasbiologiskt) inriktade Adolf Hitler var kallsinnig mot all ockultism och skeptisk till SS-chefen Heinrich Himmlers fascination för denna, han ville i stället behålla och vårda de tyska kyrkorna.
Heinrich Himmler 1929.
Efter andra världskriget fördes de ariosofiska tankegångarna vidare på disparata håll, men tog starkt fäste i den amerikanska vit makt-miljön under 70-talet där den sedan dess har utvecklats och frodas i form av odinismen. Kristendomen har länge varit dominerande bland amerikanska rasister, men i den högerradikala miljön växer odinismen med dess betonande av manlighet och antifeminism sig stark och har spridit sig över världen, inte minst genom nätet. En känd svensk förkunnare är influeraren “The Golden One” som romantiserar ”vikingatiden” och predikar hypermaskulinitet, reaktionära könsroller och antisemitism.
Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Ali 2018.
En rakt motsatt religiöst motiverade radikalism finner vi hos den etiopiske premiärministern Abiy Ahmed Ali. Sitt muslimska namn till trots är hans pingstvän och hur Abiy Ahmeds kristna övertygelse kan spåras i hans politiska gärning, beskriver Lejon i essän “Om du vill har en fredlig natt, måste även din granne få en fredlig natt”.
Abiy Ahmed Ali talar i Oslo i samband med att han tilldelades Nobels fredspris 2019.
Abiy Ahmed var den yngste afrikanske ledaren när han 41 år gammal tillträdde sitt ämbete 2018. Han har kallats “Afrikas Obama”, likt den tidigare amerikanska presidenten är han en förhållandevis ung ledare som också tilldelades Nobels fredspris. Genom att sträcka ut sin hand till eritreanerna fick han slut på den 20 år långa gränskonflikt som kostat över 100 000 människor livet.
Eritreas presiden Isaias Afwerki och Abiu Ahmed Ali har trevligt tillsammans under ett möte 2019.
Lejon beskriver hur Abiy Ahmed likt Obama använt kristna och bibliska referenser när han beskrivit sitt politiska projekt, att i ett Etiopien med dess 80 olika etniciteter och minst lika många kulturer skapa ett sammanhängande och solidariskt samhälle. Även om Abiy Ahmed själv tillhör folkmajoriteten oromo är hans politiska filosofi grundad i den näst största folkgruppen amharas ortodoxa tanketradition som länge varit bärande för etiopisk statsbyggnad. Abiy Ahmeds radikalitet är alltså att återvända till Etiopiens uråldriga kristna rötter för att försöka läka ett samhälle som helt höll på att falla samman av korruption och maktmissbruk när han tillträdde.
En uniformerad Abiy Ahmed Ali tillsammans med sina befähavarare.
Sannolikt ångrar nog ändå Norska Nobelkommittén sitt val, den gjorde samma naiva misstag som med Barack Obama (att en amerikansk president på ett eller annat sätt inte skulle bloda ner sina händer är orealistiskt) för sedan snart två år tillbaka har verkligheten kommit ifatt Aiby Ahmeds kristna idealism eller möjligen visat hans rätta jag. Numera leder den gamle veteranen från kriget mot Eritrea själv sina trupper mot rebellerna i den ortodoxt kristna regionen Tigray och är i praktiken allierade med sina gamla fiender eritreanerna. Inbördeskriget i Etiopien bedöms vara den dödligaste konflikten i världen, än så länge blodigare än kriget i Ukraina, och den gode Abiy Ahmed misstänks nu ha gjort sig skyldig till folkmord.
Ett utslaget militärfordon i staden Hawzen i Tigray 2021.
Religionerna och deras arv har i sin tur utsatts för radikal kritik. I “det röda Wien” samlades i slutet av 1920-talet och början av 30-talet en grupp filosofer och vetenskapsmän med ett kulturellt och politiskt radikalt program. De ville bli kvitt alla “metafysiska spekulationer” och rena både språk och tanke från “vidskepligheter” och “nonsens”. Filosofen Fredrik Stjernberg skildrar deras öde i essän “Wienkretsen”.
Ernst Mach 1902.
Gruppen hade minst två viktiga influenser. Den ena var den äldre landsmannen, matematikern, fysikern och filosofen Ernst Mach som hävdade en radikal empirism, endast det vi kan erfara med våra sinnen är meningsfullt att diskutera och undersöka. Mach gick så långt som att avfärda atomers existens eftersom ingen då hade observerat dem, i dag kan vi sedan länge emellertid klyva dem. Den andra centrala inspirationskällan var en annan landsman, filosofen Ludwig Wittgenstein, som i sin skarpa språkkritik hävdade att om vi vara lärde oss att tala om världen på rätt sätt skulle vi sluta uppta oss vid att diskutera olösliga frågor om vad som är ”gott och ont” eller ”skönt och fult” och i stället kunna ta tag i de rent vetenskapliga problemen.
Ludwig Wittgenstein 1930.
Tänkarna i Wienkretsen hävdade därför att det endast var meningsfullt att diskutera sådant som vi genom observationer av verkligheten kan verifiera. Filosofins uppgift är rent instrumentell, den ska rena språk och tanke från sådant som saknar vetenskaplighet. Vad som är “gott” och “ont” eller “fint” och “fult” handlade för dem bara om att uttrycka kulturellt betingade känslor inför olika fenomen. En viktig likasinnad var de amerikanska behavioristerna, psykologer som endast studerade beteenden och deras uppkomst, inte huruvida människor hade någon vidare “inre” värld att tala om. Det politiska programmet blev socialingenjörens, genom vetenskap och jättelika beteendeanalyser skulle ett nytt rationellt samhälle kunna planeras och byggas uppifrån av experter.
Mortiz Schlick 1930.
De här idéerna ogillades starkt av konservativa kristna och inte minst österrikiska nationalister. När den psykiskt sjuke och olycklige studenten Johann Nelböck sköt ihjäl Wienkretsens främste företrädare, filosofen Moritz Schlick 1936, gjorde högerextremisterna honom till en martyr som handgripligen bekämpat det “judiska tänkande” som avvisade alla högre metafysiska ”sanningar”, som den kristna religionen eller nationalismen. Mycket riktigt blev Nelböck benådad för mordet när Nazityskland införlivade Österrike ett par år senare och Wienkretsens anhängare fick fly hals över huvud.
De en gång inflytelserika österrikiska filosofernas tankegods har nu i stort sett övergivits, även om deras intresse för att finna en sammanhållen vetenskap hänger kvar i västvärlden. Politiskt sett har deras radikala sociala ingenjörskonst också fått fäste och snarast blivit starkare med åren då traditionella kristna värden trängs tillbaka till förmån för tron på vetenskapen. Våra liv ska radikalt läggas till rätta av expertisen.
Arnold Schönbergs självporträtt från 1910.
Alban Berg 1930.
Wienkretsens program kan ses som en del i en större samtida strävan att vilja skära bort allt “fluff” och “onödigt”, att rena den mänskliga kulturen. Landsmännen Arnold Schönberg och Alban Berg komponerande atonal musik för att ersätta det gamla “uttjänta” tonspråket och arkitekten Adolf Loos ville rensa byggnadskonsten på alla ornament och ritade fullkomligt funktionella hus.
Adolf Loos Villa Müller i Prag.
Den italienske futuristiske arkitekten Antonio Sant'Elia ritade science fiction-artade hus redan på 1910-talet.
Om 1900-talets och vår tids radikala förhållningssätt till just arkitekturen skriver konstvetaren Anna Ingemark om i essän “Förstör alla doriska, joniska och korintiska kalkstenskolonner”. Loos var långt ifrån ensam om sin radikalism, de italienska futuristerna ville helt göra sig kvitt traditionerna och gestaltade sina urbana visioner i skisser som ännu i dag framstår som ren science fiction. Längst i att realisera sina radikala idéer gick den schweiziske arkitekten Charles-Édouard Jeanneret, mer känd som ”Le Corbusier”. Han ville bygga allt med tidens nya material, stål, betong och glas och utvecklade en slags maskinestetik för just byggnadskonst, att människors hem likt deras arbetsplatser skulle vara helt funktionellt inriktade, som om de vore fabriker.
Le Corbusiers modell från 1925 för hur ett framtida Paris skulle se ut. Jämna allt med marken och bygga jättelika betongkomplex i stället.
Le Corbusier fick ett starkt inflytande i Sverige där hans radikala idéer passade socialdemokratins modernisering av landet. Gamla dåliga arbetarbostäder skulle ersättas och människor fick äntligen bo rent och snyggt. En kraftfull urbanisering förordades av Corbusier, människan skulle samlas i jättelika byggnader tätt placerade inne i städerna. Hans mest radikala idéer att riva hela centrala Paris och Stockholm och ersätta alla de hundratals år gamla husen med stora betongkomplex förverkligades inte (helt), men visst lever hans arv vidare. Som föreställningen om att vi alla prompt måste bo kompakt i glas- och metallådor inne i städerna. Likt Corbusier tolkas denna urbanisering ännu som en nödvändig evolution eller naturlag, inte som ett aktivt politiskt val.
Denna typ av “renande” radikalism finner vi ett samtida exempel på i den svenske litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund som har uppmärksammats i världen för sin lära om “sekulär tro”, ett förhållningssätt till planeten och varandra “befriat” från föreställningar om överjordiska makter.
Den svenske litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har blivit en populär förkunnare för ateism.
I en essä synas hans resonemang av filosoferna Martin Berzell och András Szigeti och de finner en vilsen och enögd radikal under den populäre förkunnarens yta. De pekar på hur Hägglund i sitt avvisande av både religiösa och filosofiska traditioner och skrifter på häpnadsväckande begränsat vis inte tycks ha någon som helst medvetenhet om texters mångtydighet. Hägglunds sekularism blir i sig religiös när han själv överger det försiktiga och prövande förhållningssätt som kännetecknar upplysningens förnuftstro.
Søren Kierkegaard. Teckning av Niels Christian Kierkegaard från 1840.
Framför allt misslyckas han med att visa varför människor skulle få större andlighet och starka ansvarskänsla för världen om de slutar tro på Gud och ett liv efter detta. Hägglunds svaga läsning av kristna tänkare som dansken Søren Kierkegaard eller engelsmannen C. S. Lewis gör att han inte förstår den djupare insikten, nämligen att våra egna offer och förluster som människor i det här livet blir ännu större i ljuset av att vår Skapare av ren kärlek offrade sin ende son för oss alla och på så vis fullt ut delade vår existentiella ångest och ofrånkomliga erfarenhet av dödens natt.