Tomas Bokedal har skrivit en ny bok om Søren Kierkeaard.
Böcker
Tomas Bokedal
”Frihet och förtvivlan”
Artos
Thomas Vinterbergs Oscarsbelönade film ”En runda till” (2020) skildrar en grupp manliga lärare som flyr vardagstristessen in i alkoholens dimma. Vi får inblick i hur den danska skolan fungerar, en elevs examensuppgift är att muntligt redogöra för Søren Kierkeaards tänkande, ingen liten sak för en gymnasist att bita i. Scenen säger något om hur stark ställning den danske filosofen och teologen fortfarande har i sitt hemland och Vinterberg utforskar det mest Kierkegaardska temat: Vad innebär det att leva ett sant liv?
Kierkegaards författarskap kretsade kring en djup oro, upplevelsen av att människan förlorat sin relation till Gud. Herren är för honom ingen fjärran skapare, utan det djupaste och ytterst verkliga av allt som existerar och samtidigt ständigt närvarande överallt, oavsett om vi känns vid det eller inte.
I sin nya bok ”Frihet och förtvivlan” ger teologen och psykoterapeuten Tomas Bokedal en inledning till Kierkegaards djuppsykologi. Han konstaterar att Kierkegaard finner oss först riktigt fria när vi i en närmast mystisk förening inser att våra inre sanna jag är Guds skapelser och att vi alla bär på en hemlighet om oss själva och en alldeles egen uppgift i Skapelsen. Vi blir egentligen till när vi fullständigt utplånar oss själva inför Herren, ett resonemang som genljuder av medeltidens kristna mystiker som Mäster Eckhardt. Det är också det andliga bråddjupet och allvaret Kierkegaard saknar i sin egen tid. Skälet till vårt psykiska och andliga lidande är att vi distanserar oss från vårt sanna ursprung och det leder till en evinnerlig och förgörande tomhet i stället för att fyllas med Guds eviga kärlek.
Søren Kierkegaard. Porträtt ritat av Niels Christian Kierkegaard 1840.
Kierkegaard var i högsta grad färgad av den samtida romantiska rörelsen, men han gick längre än andra romantiker i sitt avvisande av upplysningens förnuftstro. Hos Kierkegaard finns ingen som helst öppning för kohandel eller synteser mellan tro och vetande, upplysningstänkarnas försök att ge Gud en plats i ett vetenskapligt universum har misslyckats och människan måste nu välja, ”enten-eller”, antingen tron eller förnuftet. Det är förstås inte så att han helt avvisar vetenskapen, men likt kyrkofadern Augustinus pekar han på att vi inte kan förstå våra egna liv på något annat vis än i ljuset av vår Skapare, skälet till vår existens. Men Gud i sig kan inte bevisas, ytterst lutherskt framhåller Kierkegaard att allt handlar om tro och att fullständigt hänge sig åt Honom.
Ett annat starkt romantiskt drag hos Kierkegaard är att han ifrågasätter det stabila rationella jaget, så som det tidigare framställdes av tänkare som fransmannen René Descartes eller tysken Immanuel Kant. För dem består vår frihet i vår förmåga att tänka och därefter göra förståndiga val. För Kierkegaard är inte ens förnuftet, som för David Hume eller Friedrich Schleiermacher, en slav under våra känslor, vi måste frigöra oss från både tanke och känsla och helt förlita oss på Gud. Det är detta existentiella val som ger oss ångest därför att det är helt avgörande när vi inser vidden av det och vad som står på spel.
Jaget blir för Kierkegaard något undflyende och obestämt så länge det inte är förankrat i dess Skapare. Han är en av våra främsta författare någonsin när han skriver fram olika fullständiga personligheter för att diskutera sina resonemang. Det uppstår därför en polyfoni av flyktiga röster i hans texter.
Människan går enligt Kierkegaard genom en rad faser i sin andliga utveckling. De allra flesta av oss är ”esteter” och det är också människans fördärvade tillstånd sedan syndafallet, den mytiska berättelsen i Första Mosebok och beskriver vår existentiella belägenhet.
Esteten skapar och njuter, våra mänskliga kulturer är dennes verk och de flesta av oss hänger upp livet på roande och stimulerande intressen, från sängkammaren till konstmuseet. Det som präglar våra liv är vartefter långtråkigheten, allt vi företar oss tröttnar vi på till slut. Denna tomhet förgör oss antingen andligen eller så förmår det oss att göra språnget och bli en moralisk och ansvarstagande människa. För Kierkegaard innebär det senare att leva efter Guds bud, en sekulär variant finner vi hos efterföljande ateistiska tänkare som fransmannen Jean-Paul Sartre där engagemanget för att göra världen bättre eller rent av rädda den utgör den moraliska hållningen.
Jean-Paul Sartre 1967.
Men det är inte nog för Kierkegaard, han kräver av oss att lämna alla bud därhän och helt förlita oss på Gud, att kasta oss ut på ”70 000 famnars djup” i det vida okända. Det är där vi finner vårt sanna jag och vår unika uppgift. Både för Kierkegaard själv och oss leder det till skakande slutsatser.
Enligt honom är Bibelns Abraham, det judiska folkets mytiska stamfader, en sann förebild. När Gud uppenbarar sig för Abraham och kräver av honom att offra sin son Isak som prov på sin tro och lydnad så fullföljer han detta mordiska påbud så långt som han Gud i allra sista stund slår kniven ur handen på honom.
Abrham i färd med att offra sin son Isak. Målning av Abraham Ludovico Cigoli från 1607.
Kierkegaard vill att vi ska förstå att Guds vilja är bortom våra mänskliga begrepp, men berättelsen om Abraham och Isak kastar ljus på berättelsen om Jesus Kristus korsfästelse. Gud väljer att offra sin ende son (och sig själv) för att rädda och försonas med hela mänskligheten och genom sin egen död och uppståndelse hjälper han oss att finna djupet av oss själva. Gud är alltså fullständig kärlek, våra egna förluster och offer i livet får en bottenlöst djup mening genom den kristna tron.
Något som också gör Kierkegaard till en slags romantiker är hans subjektivism, ingenting kan enligt honom ges en riktig objektiv beskrivning, utan allt handlar om att välja sin sanning. Likt Augustinus och Martin Luther kan man anträda trons väg, men det är också ett alldeles eget val och en högst personlig upplevelse av Sanningen.
Hegel föreläser för sina studenter. Teckning av Franz Kugler från 1828,
Tomas Bokedal placerar mycket riktigt Kierkegaard i opposition mot den inflytelserike tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel, en man han ändock beundrade djupt.
Hegel hade i sitt storslagna försök att gjuta samman en splittrad verklighet givit Gud en annorlunda plats i den. Gud förkroppsligar i någon mån tiden och historien. Världens gång är Skaparens eget liv medan hans gärning gradvis går mot fulländning. Alltings utveckling, inte minst den mänskliga kulturens, sker genom en inneboende nödvändighet. Olika motsatser, föreställningar och idéer, krockar ständigt med varandra för att sedan flätas samman i något nytt. Så löper historien vidare till dess att alla ses knutar är lösta och paradiset är återställt.
För Kierkegaard är detta förstås fullständigt otänkbart, inget sker med nödvändighet, valet ligger alltid hos den enskilda människan, att bara slött flyta med eller att ta personligt ansvar. För Hegel är också denna utveckling objektivt riktig och dess kommande steg kan rent av skönjas i samtidens motsättningar, men för Kierkegaard är också vår verklighetsuppfattning en fråga om val, inte något lagbundet.
Friedrich Schelling. Målning av Joseph Karl Stieler från 1835.
Tomas Bokedal ger inte utrymme åt Kierkegaards relation till Hegels vän Friedrich Schelling, trots att han valde att studera just för denne. Schelling har en liknande uppfattning som Hegel, men sätter i romantikens anda naturen i framsätet, det andliga och materiella är i själva verket förenat i denna som en enda levande organism. Gudsnärvaron är självklar för Kierkegaard, men naturen får inte skymma sikten för Skaparen.
I den meningen är Kierkegaard en sann humanist, det är inte naturen (Schelling) eller historien (Hegel) utan människan som är utgångspunkten för förståelsen av tillvaron.
I sin i många avseenden skarpa civilisationskritik kom Kierkegaard att föregå tänkare och författare som Henrik Ibsen, Friedrich Nietzsche, August Strindberg och Sartre. På samma vis ser de människan som ställs inför ett existentiellt val och att vara sann mot sig själva, däri ligger hennes frihet.
Tomas Bokedal ger oss bara sparsamt det ytterst danska sammanhang vi behöver för att förstå Kierkegaard. Han var ett av flera genier som föddes av den sällsamt kreativa kraft som frigörs under det som kallas ”den danska guldåldern” (cirka 1800–1850).
Målningen av C.W. Eckersberg skildrar hur den brittiska flottan beskjuter Köpenhamn 1807.
Genom en olycklig allians med fransmännen kom danskarna att bli förlorare i Napoleonkrigen, en räcka konflikter som ironiskt nog just familjen Kierkegaard gjorde en förmögenhet på. Den brittiska flottan sköt sönder Köpenhamn 1807, svenskarna erövrar Norge sju år senare och Danmark förlorar slutligen Schleswig, Holstein, och Sachsen-Lauenburg till tyskarna 1864.
Danska soldater på frammarsch 1864.
Danska soldater i eldstrid 1864.
Det förhindrade inte att Danmark i stället blev en kulturell stormakt och är det än i dag. Bertel Thorvaldsen var en internationell stilbildare med sina nyklassicistiska skulpturer, H. C. Andersen skrev djupsinniga och vackra sagor som spreds över världen och Kierkegaard är utan tvekan en av de främsta tänkarna någonsin.
Det är viktigt att förstå att Kierkegaards motstånd mot tyskt tänkande också handlade om värnandet av nationell identitet och självständighet mot utländsk dominans. Han skrev på danska i stället för som vanligt latin eller grekiska och blev på så vis en viktig kraft i att vårda och utveckla modersmålet.
Regine Olsen. Målning av Emil Bærentzen från 1840.
Kierkegaards kristna förståelse bottnar i Martin Luther och en närmast pietistisk inåtvändhet och sökande efter Gud. Hans andliga hängivenhet krävde sina offer, som ung man uppvaktade han den omtalat begåvade och vackra Regine Olsen som accepterade hans frieri, men efter bara ett år bröt Kierkegaard förlovningen för att sedan leva ett ensamt liv som plågat och sökande geni. Han kom ständigt att våndas över detta beslut och drömde om att en dag få älska kvinnan i sitt liv.
Detta tungsinne är inte vad vi svenskar något fördomsfullt förknippar med danskarna, ”världens lyckligaste folk”. Om Kierkegaard avundades Andersens snille och internationella framgångar var prästen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig hans antagonist på hemmaplan. Kierkegaards teologi skulle få inflytande över danska kyrkan på så vis att han lyckades avskaffa det obligatoriska barndopet, att välja Gud är den vuxna människans val.
Nikolaj Frederik Severin Grundtvig. Målning av C.F. Christensen från 1820.
Men i förhållande till den mer jovialiske Grundtvig står han sig slätt. Denne skrev och översatte en stor del av den danska psalmboken och förordade ”det levande Ordet”, att prästen skulle tolka Skriften i dialog med församlingen samt att var dansk själv skulle få välja vilken kyrka denne ville gå till (något som gjort att frikyrkorörelsen aldrig tog fäste i landet). Grundtvig utformade också den danska grundloven 1849 som banade väg för landets demokratisering. Som ideologisk influens för liberalkonservativa och statsbärande Venstre har han forma modernt danskt samhällsliv, bland annat genom världens första allmänna sjukförsäkring 1895.
Grundtvig är rena motsatsen till Kierkegaard, han lär att vi först är människor (eller snarare danskar!) och därefter kristna. Här finner vi också ett viktigt skäl till att danskarna till skillnad från oss inte överger sin statskyrka och i stort definierar sig just som kristna, det andliga arvet är en avgörande del av att vara dansk och inte minst människa. Grundtvig var folkligt och demokratiskt sinnad och arbetade för att göra högre utbildning tillgänglig för alla danskar och delade inte alls Kierkegaards rädsla för den lättförledda ”hjordmänniskan”. Det är inte förvånande att han likt sina efterföljare Nietzsche, Strindberg och Sartre också var politisk elitist, monarki och aristokrati var för Kierkegaard att föredrar framför folkstyre och inte minst motsatte han sig kvinnans frigörelse.
August Strindberg. Målning av Richard Bergh från 1905.
I Vinterbergs ”En runda till” finner vi motsättningen och dynamiken mellan danska lätt- och tungsinne, Grundtvigs mänsklighet och Kierkegaards gudomliga krav. Det visar sig inte vara lätt och Vinterberg lämnar oss själva att reflektera över de manliga lärarnas skilda öden och livsval.
Men vad har Kierkegaard att säga oss i dag? Mycket, hans romantiska tänkande resonerar väl med vår tids postmoderna tillstånd där den objektiva sanningen tycks vara svår att enas om. Vi lever i en tid där vi med flyktiga jag som desperat söker efter lika undflyende identiteter i diverse nationaliteter, etniciteter, kulturer eller trosriktningar, slutna eller gränsöverskridande föreställningar om kön.
Kierkegaard som karikatyr i Meïr Aron Goldschmidts "Corsaren" 1846.
Men Kierkegaard utmanar oss med den mycket djupare frågan, vem är jag egentligen bortom alla mänskliga idéer? Han finner en grund som både bejakar vårt sanna värde som enskilda människor och universell gemenskap och kallar den kort och gott ”Gud”.