Redan efter knappt halva konserten bränner Ane Brun av sin största hit: covern på Beyoncés mastodonthit "Halo". För så är det ju – veteranen Brun är mest känd för sina suveräna tolkningar av andras hits och för sina tunga samarbeten med bjässar som Leonard Cohen och Peter Gabriel.
Men hon är förstås framför allt en artist i egen kraft. Som sådan har hon under karriären gått från att vara en klassisk singer/songwriter i mängden till att de senaste åren göra dansant pop, men fortfarande med samma kärna – den uttrycksfulla rösten och den djupa musikaliteten. Den sistnämnda tar sig uttryck i allt hon gör: från hur hon kontrollerar varje ton och fras när hon sjunger till hur hon angriper sin gitarr och hur intrikat hon arrangerar sina låtar.
På Bråvalla har hon med sig ett vitklätt sjumannaband, utan gitarrer men med tre slagverkare och framför allt den mäktiga Dan Berglund (Esbjörn Svensson Trio, Tonbruket med mera) som fixar allt från tungt groove till ljuvligt smäkt när han växlar mellan stå-, stråk- och elbas.
Ibland känns det nästan som en kammarorkester, som i fina "One", men oftast är det närmast triphoppigt sväng de bjuder på, och Ane Brun dansar sig igenom de flesta av låtarna.
Det är snyggt, det är kompetent och hon har som sagt en röst som inte bara får Sting att rysa. Ändå blir det lite tradigt i längden, men det har allra mest att göra med inramningen. Dagsljus, jättescen och glest i publikleden (mest på grund av att scenen är så stor) passar inte riktigt det som händer på scenen.
"You lit my fire" är en hyllning till historiens feminister som banat väg men mest fått skit, och den är så svängig att inte ens de mest rutskjortiga chauvinisterna kan stå stilla. Och till avslutande "Can't stop playing" kan ingen av oss låta bli att dansa.