Konsert
Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco
Betyg: 4
Bergs slussar, 4/8
Kvällen är varm vid Bergs slussar. "Det är inte alltid man har en så här vacker och väldoftande villaägar-publik", säger Tomas Andersson Wij, och de tämligen fullvuxna och skötsamma östgötarna som sitter i gräset framför scenen fnissar förtjust.
Har man sett Tomas Andersson Wij live förut vet man att han varvar allvarliga och inkännande sånger med förvånansvärt vassa sarkasmer i sina mellansnack.
Det sägs att alla musikjournalister är misslyckade popmusiker (undertecknad är inget undantag), men Tomas Andersson Wij har gått den omvända vägen: från en position som skribent på Svenska Dagbladet under ett 90-tal när musikjournalisterna var som mäktigast till en allt annat än spikrak karriär som artist i ett 2000-tal när skivförsäljningen blivit ett skämt.
Är han folkkär? Jag har följt honom sedan första albumet, medan den stora publiken verkar upptäcka honom när han spelar andras musik på tv – Carolas "Evighet" som pausunderhållning i Mello, och en sväng i "Så mycket bättre".
Han gör också podden "Hundåren" där han intervjuar artistkollegor om deras motgångar och har gjort ett tv-program med liknande upplägg. Mauro Scocco har varit med i båda, och vittnat om sin scenskräck. Sist jag såg honom live var 1985. Nu sitter han bredvid Tomas Andersson Wij, iförd en cowboyhatt som tack och lov inte aviserar vilken typ av musik han ska spela.
Scocco slog igenom med Ratata 1982, han är en allvarlig betraktare precis som Tomas Andersson Wij men tackar alltid nej till "så mycket bättre" och 80-talskryssningar. Han är lite butter och rösten är inte riktigt vad den har varit, men låtarna kan ingen ta ifrån honom. När Mauro Scocco sjunger "Jackie" i kväll ställer sig publiken äntligen upp och dansar, och direkt efteråt kör han "Sara", till allmänt jubel och allsång.
Wij har säkrare röst och roligare anekdoter (och i introt till "Hejdå" flyger två tranor högt över scenen) men måste ta till sin Sven-Ingvars-cover "När solen färgar juninatten" för att komma i närheten av samma igenkänning.
Scocco å sin sida slår till med en viss låt han själv skrivit åt Lisa Nilsson. När han sjunger att han har himlen runt hörnet är det bokstavligen så: molnen mörknar över scenen och vinden friskar i. Det är dags för den väldoftande publiken att återvända till villorna.