Drama
Titel: The lost king
Visas på: Bio
I rollerna: Sally Hawkins, Steve Coogan, Harry Lloyd
Regi: Stephen Frears
Speltid: 115 min
Betyg: 2
Philippa Langley (Sally Hawkins) är 45 år, har ett tråkigt jobb och bor med sin före detta man John (Steve Coogan, som är bortkastad i berättelsen) och deras två söner. Ett orealistiskt harmoniskt hushåll med tanke på omständigheterna. En kväll tar Philippa med sönerna på en uppsättning av dramat "Richard III", men hon anser att kungens mord på brorsönerna är omotiverat. Visste Shakespeare egentligen vad han pratade om? Snart börjar Richard III (Harry Lloyd) själv dyka upp som ett spöke utanför Philippas jobb och hennes hem. En gestalt som bara hon kan se och prata med.
"The lost king" är stundtals lik en romantisk komedi, men mellan Philippa och den ganska personlighetslöse kungen i hennes huvud. Ändå är det svårt att förstå hennes drivkraft då hon plötsligt blir helt besatt. Hon ansluter sig till ett sällskap av amatörhistoriker som kallar sig "Richardianer" och vill rentvå kungens namn efter "500 år av lögner" som de anser är "Tudor-propaganda".
Hon till och med slutar gå till jobbet (bland annat för att läsa "The Richard Bulletin") trots att hennes exman har varnat att de behöver bådas inkomster för att klara ungarnas försörjning.
Philippa tror sig snart ha lokaliserat kungens tidigare okända begravningsplats. Hennes resa går från biblioteken, universiteten, vidare till kommunen i Leicester som hon lyckas övertala att finansiera och påbörja en utgrävning för att hitta kungen kvarlevor.
Filmatiseringen av denna sanna historia består av högdjur från brittisk underhållning under regi av veteranen Stephen Frears (känd för "High fidelity" och "The queen"). Dessvärre verkar han ha jobbat med vänsterhanden. "The lost king" är en påminnelse om att sanna historier inte behöver bli bra filmer. Särskilt inte när sanningsanspråket är filmens stora existensberättigande. En replik som "Jag tror att du har tappat det och behöver hjälp" är liksom inte rolig fem gånger bara för att olika personer säger det till Philippa.
Filmens största svaghet är att den inte hittar medelvägen mellan komedi och drama. Inget är roligt och inte heller särskilt dramatiskt. Det hade behövts något för att kompensera den rätt så banala sensmoralen om att våga lita på sin magkänsla. Behövdes det verkligen en hel film om det?