Fängslande stycke nordisk klimatkampshistoria

Ett kontroversiellt dammbygge blir startskottet för ett politiskt uppvaknande. "Ellos eatnu – Låt älven leva" är en verklighetsbaserad klimatberättelse om civil olydnad och samiskt förtryck.

"Ellos eatnu – Låt älven leva" är ett engagerande stycke nordisk klimathistoria. Ole Giævers film om Alta-konflikten 1978 skildrar civil olydnad och samiskt förtryck.

"Ellos eatnu – Låt älven leva" är ett engagerande stycke nordisk klimathistoria. Ole Giævers film om Alta-konflikten 1978 skildrar civil olydnad och samiskt förtryck.

Foto: Mer Film/Folkets Bio

Recension2023-05-11 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Ellos eatnu – Låt älven leva

Visas på: Bio

I rollerna: Ella Marie Hætta Isaksen, Gard Emil, Sofia Jannok

Regi: Ole Giæver

Speltid: 124 min

Betyg: 3

Att bo i Máze, Sápmi (Nordnorge) på 1970-talet innebär att ställas inför ett högst konkret existentiellt hot. Stortinget har nämligen beslutat att dämma upp Altaälven för att bygga en damm, vilken skulle lägga hela det lilla samhället med omnejd under vatten. Protesterna växer från småskaliga till nationella. Ester, som duktigt har lärt sig att kamouflera sin samiska identitet, suckar först åt aktivisterna. Men i takt med att protesterna tilltar i styrka börjar hon återknyta till sitt ursprung och får upp ögonen för den strukturella marginalisering av det samiska som dammbygget bara är ett av många exempel på.

Som referenspunkt ligger Amanda Kernells succéfilmen "Sameblod" (2016) nära till hands. Men Esters resa är den motsatta till Elle Marjas – Elle Marja vill bli fri från sin samiska identitet medan Ester har förvägrats sin och vill bli fri att bejaka den. Ett av huvudspåren i "Låt älven leva" är just hur strukturellt förtryck leder till internaliserat självförakt, inte minst gestaltat av Esters mamma som har gift om sig med en man som skruvar obekvämt på sig när Ester köper en samisk mössa åt sin halvbror i julklapp.

Bäst blir filmen i de sekvenser där intressekonflikterna blottas. I aktionerna sammanstrålar miljöaktivister och samiska aktivister; på andra sidan står politikerna i Oslo, men också de lokalbor (blanda andra Esters styvfar) som av pragmatiska skäl tror på bygget. Trängda mellan båda sidor finns de samer som inte vill ta fajten i rädsla för repressalier, något som Ester bekymrat måste förhålla sig till som en av protestens frontfigurer. Trots ett gemensamt mål är protestanterna en brokig skara med olika ingång i konflikten.

Filmen fungerar fint på många plan – den är välproducerad och välspelad – men tyngs av ett något didaktiskt tilltal. Esters uppvaknande, som leder publiken genom berättelsen, blir dessutom otillräckligt underbyggt. Detta till trots har regissören Ole Giæver uppdagat ett engagerande stycke nordisk klimathistoria som vittnar om klimatojämlikhetens verklighet. Dessutom påminns man om att exploateringen av ursprungsbefolkningar och natur alltför ofta går hand i hand.