”Mycket väsen för ingenting”. Medverkande: Gustaf Appelberg, Marika Strand, Caroline Harrysson, Ann-Sofie Andersson Kern, Peter Bergared, Nina Jemth, Therése Angleflod, Per Lasson, Martin Waerme, David Nordström, Peter Jansson, William Wahlstedt, Patrik Voight, Jan-Erik Sääf. Regi Pelle Öhlund
Grundintrigen är som sig bör banal. Claudio (David Nordström) och Hero (Caroline Harrysson) älskar varandra och ska gifta sig. Benedikt (Peter Jansson – jag återkommer till honom) och Beatrice (Ann-Sofie Andersson Kern) har en betydligt mer komplicerad relation; deras kärlek skyms av ett evigt gnabbande och de behöver lite assistans för att förstå vad de faktiskt känner för varandra. Sedan har vi Don John (Martin Waerme) som med sin svarta, bittra själ och med hjälp av sin tjänare Borachio (William Wahlstedt) vill få andra att misslyckas.
Östgötateaterns flöde i spelstil och replikskifte för tankarna till Kenneth Branaghs filmversion från 1993. Flödar gör det också i kontakten mellan scen och salong. Skådespelarna interagerar med oss i publiken och bakar in våra reaktioner i handlingen. Peter Jansson/Benedikt driver det till sin spets och drar ned applåder för sina dialektäventyr, sin underbara tajming och sina musikaliska parodier. (Tips till Plura: Se upp!)
Kanske anade Shakespeare att hans verk skulle fortsätta spelas långt efter hans egen tid. I så fall tror jag att han ler i sin himmel över Östgötateaterns version av ”Mycket väsen för ingenting” – ensemblen tar sig år 2017 an Shakespeares komedi med en charm så intagande att även upphovsmannens egen renässanspublik rimligen och i likhet med premiärpubliken i Linköping skulle ha mött skådespelarna med stående ovationer efter ridåfallet.
”Mycket väsen…” är teaterhistoriskt intressant på flera sätt. Det börjar redan i originaltiteln: ”Much ado about nothing” kunde på elisabetansk engelska också betyda ”mycket väsen för lite skvaller” eftersom ”nothing” (ingenting) och ”noting” (rykten; hörsägen) på den tiden uttalades likadant. Och dubbeltydigheten blir rent av en trippel eftersom ”no thing” också var elisabetansk slang för kvinnans kön. Typiskt språkkonstnären Shakespeare…
Vidare är texten nästan helt fri från vers. Mycket ovanligt för såväl William Shakespeare (1564–1616) som den tidens pjäsförfattare i allmänhet och enligt Shakespeareforskningen ett modigt drag; att använda vers var annars en mer eller mindre obligatorisk kvalitetsstämpel under renässansen.
I dag kan vi vara tacksamma för detta mod, då prosan skapar möjligheter till den tidlöshet i manus som Östgötateatern förvaltar så väl. Hatten av!
Spelplanen hittar du på www ostgotateatern.se