Den alkoholiserade fadern Ernst (Per-Johan Persson) gestaltar maskulinitetens svanesång i Lars Noréns "Kaos är granne med Gud". Sönerna Frank och Ricky spelas av Alexander Ohakas och Martin Hendrikse.
Teater
Kaos är granne med Gud av Lars Norén på Östgötateatern i Linköping
Spelas i Linköping 10 februari - 16 mars, i Norrköping 15 april - 10 maj
Scenografi & kostym: Paul Garbers
Ägarfamiljen samlas för första gången på länge en sen kväll i det tomma hotellets lobby. Mamma och lillebror har båda fått permis från sjukhuset och nu ska alla ha det trevligt tillsammans. Men det blir det förstås inte. Visst finns spår av kärlek och omsorg mellan familjemedlemmarna, men så många lager av skuld, motvilja och oförståelse ligger mellan dem.
Per-Johan Persson gestaltar maskulinitetens svanesång i rollen som fadern Ernst, en magnifikt inskränkt patriark som försöker lösa alla problem med vrede, utskällningar och förnekelse. Hjälper inte det återstår spriten som tröst. Rent hjärtskärande blir hans ständigt upprepade maningar till sonen Ricky att ta sig i kragen för att komma ur sin psykiska sjukdom. Den hårde, småkriminelle sonen Frank (Alexander Ohakas) hatar sin far men är i mångt och mycket hans spegelbild.
Modern Helen i Marika Strands tolkning tycks i början vara föga mer än en gnällig, orolig tant. Hennes tragik växer fram efter hand, med smärtorna efter den misslyckade cancerbehandlingen och den annalkande döden som absolut inte får nämnas högt. När hennes förtvivlan kommer ut i andra akten känns varje stavelse äkta och brännande.
Modern Helen (Marika Strand) och sonen Ricky (Marin Hendrikse) har båda helgpermis från sjukhuset i "Kaos är granne med Gud".
Lillebror Ricky är på helgpermis från psyket där han sitter för självmordsförsök. Martin Hendrikse gör honom till en spänd tryckkokare där ångesten och rädslan då och då pyser ut i hejdlösa ordtirader. Under hela föreställningen är det svårt att slita ögonen från hans hårt knutna kroppsspråk.
Den gåtfulla hotellgästen Regina (Stina von Sydow) är ett mystiskt inslag i det annars så realistiska dramat.
Regissören Pontus Plaenge har gjort en stram och ren uppsättning i naturalistisk scenografi som får ut det bästa ur skådespelarna. En märklig detalj är hotellgästen Reginas (Stina von Sydow) ständiga tysta närvaro på scenen, ett svårbegripligt regigrepp som emellanåt drar fokus från handlingen utan att tillföra något.
Lars Noréns eländesskildringar är älskade av såväl skådespelare som publik, och här märks än en gång varför: alltihop är så sant. Så här sorgliga och skröpliga är människor i sina valhänta försök att visa kärlek och ställa saker till rätta.
Ett smakprov på Paul Garbers vackra scenografi.