Riktigt känslosam och uttrycksfull blev Javier Perianes pianospel när orkestern tonade ner.
Konsert
Pettersson & Grieg
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Christian Lindberg
Pianosolist: Javier Perianes
De Geerhallen i Norrköping 23/9
Grieg och Norrköpings Symfoniorkester har en särskild relation. Den ursprungliga versionen av norrmannens enda pianokonsert från 1868 spelades nämligen in av SON och Norrköpingssonen Love Derwinger 1999.
Grieg var 24 år gammal när han komponerade sin pianokonsert i A-moll och kraftigt inspirerad av Robert Schumann. Det hörs i uppbyggnaden, hur pianot följer orkestern. Schumanns fantasifullhet, åtrå och intimitet blir i Griegs händer kärlek till den självständiga nation som längtade efter att få födas. Kvällens solist Javier Perianes och orkestern förs oss till akrobatiskt livliga folkdanser i fjällomslutna Hallingdal och ensamt sjungande fioler bland Hardangers glaciärer, forsar och fjordar.
Grieg lär själv ha varit en makalös pianist och det hör vi i konserten, för en särskild styrka får också Perianes när han ömt uttrycksfullt blir ensam med instrumentet i korta partier medan orkestern tystnar.
Efter pausen möter vi något helt annat. Allan Pettersson är viktig för SON och tvärtom, under många år har dirigenten Christian Lindberg samarbetat med orkestern och spelat in alla kompositörens 17 symfonier.
Just den tredje, skriven 1955, lär ha varit hans egen favorit. Lindbergs turkosa glasögonbågar och rosa skjorta är inte bara en kontrast till orkesterns mörka uniform, utan också till svärtan i Petterssons musik.
Tillsammans med SON arbetar dirigenten Christian Lindberg med ett pågående projekt att spela in alla Allan Pettersons symfonier.
Vi överväldigas av en storm av musikaliska idéer, men ett fåtal återkommande teman som binder en kaotisk tillvaro samman i en för Pettersson ovanligt traditionellt uppbyggd symfoni. Nu befinner vi oss långt från Griegs nationalromantik, hos Pettersson möter vi i stället en modern musikingenjör som bygger tornkonstruktioner i jakt på romantik i en avförtrollad och fragmenterad värld, där likväl allt från himmel till helvete ska inrymmas i symfonins väv.
Den första satsen är som en skapelse, SON ger oss motstridiga stämningar. I den andra satsen lägger sig allt till rätta i en vemodig vacker känsla, innan vi kastas in i ett utbrott av dramatik som till slut uppgår i ett uppstigande lätt triumferande blås.
Petterssons toner har aldrig varit viktigare för SON och Norrköping.