Orkesterklangen blev spretig under framförandet av Mozarts "Pianokonsert nr 22", men dialogen mellan SON och pianisten Roland Pöntinen var utmärkt, skriver vår recensent Michael Bruze.
Konsert
Mozart & Pettersson
Norrköpings Symfoniorkester.
Dirigent: Christian Lindberg.
Solist: Roland Pöntinen, piano.
De Geerhallen 1/12.
Dirigenten Christian Lindberg kan sin Allan Pettersson vid det här laget. Målet är att spela in samtliga komponistens symfonier. Vid torsdagens konsert stod ”Symfoni nr 8” på tur.
Åttan är en rejäl tegelsten av storskalig musikdramatik. Det kändes som om symfonikerna släppte lös de inre naturkrafterna. Här finns oro, ett intensivt molande, melankoli och hotfullheter, men även eftertanke och tröst i ett oavbrutet myller av aktiviteter.
Lindberg fick orkestern att arbeta upp sig till flera höjdpunkter, för att stunden därpå börja om igen. Den rejält tilltagna slagverkssektionen skapade tunggung och bleck och stråkar bidrog med en mörkfärgad ackordatmosfär. Slutdelens långa dyningar blev till ett löfte om att allting inte är kört för evigt.
Roland Pöntinen kryddade Mozarts ”Pianokonsert nr 22” med kadenser signerade Benjamin Britten. En spännadne kombo, tycker vår recensent Michael Bruze.
Roland Pöntinen var solist i Mozarts ”Pianokonsert nr 22”, som han kryddade med kadenser signerade Benjamin Britten, en spännande kombo. Jag upplevde orkesterklangen som aningen spretig och att tolkningen inte ville komma till ro. En bidragande orsak till detta är Lindbergs dirigeringsstil som med ett intensivt markerande av taktus stör lyssnarupplevelsen.
Andantets lyriska drag och utmärkta dialog mellan solist och orkester fångade mig mest. Liksom Pöntinens tolkning av Brittens kadenser.