"Den lodande människan" heter höstens essäsamling och den tillägnas författarens mamma, som en gång i tiden väckte hans nyfikenhet på havet och varelserna i det genom tålmodiga högläsningar. Där, bland biblioteksbokens texter om och bilder av rockor, muränor och hajar föddes en livslång fascination.
Människan har genom sin evolutionärt sett korta tid på jorden skiljt på haven och gett dem olika namn. Men egentligen är de ett och samma. Det är havet som dominerar vår planet, och ger bilden av den som "Den blå spelkulan". Titeln på samlingens första essä anspelar på den bild av jordklotet som togs år 1972 av besättningsmännen ombord på rymdfärjan Apollo 17: jorden som en ensam, skör blå sfär som virvlar runt i det stora mörkret, vårt enda hem i universum – och som vi delar med alla andra levande varelser.
Sällan, om någonsin, har jag läst en så rörande och stark skildring av hur tätt förbundna vi i själva verket är, alla vi som lever på jorden. Att läsa om växternas dygnsrytm, deras förmåga att "förhålla sig till världen och dess regelbundna förändringar som är frikopplad från själva upplevelsen av världen" och som får en blomma att öppna och sluta sig allt efter solens upp- och nedgång också i ett mörklagt rum, är fascinerande och mäktigt. Det är, berättar Svensson, själva jordens rotation som bestämmer den så kallade cirkadianska rytmen som delas av allt levande. Det är ett hisnande perspektiv. Inte minst med tanke på det vanvettiga sätt varpå människan hanterar såväl jorden själv som de levande varelser hon delar den med.
Mest handlar ändå den här boken om havet – och om de som har utforskat det och försökt lägga det under sig. Ändå var det år 2020 flera människor som varit på månen än nere i de största havsdjupen, och cirka 80 procent av världshaven bedöms ännu vara outforskade. Människans nyfikenhet är det som ständigt driver henne att få veta vad som finns bortom horisonten, alltsedan urminnes tider, alltsedan polynesierna för 5000 år sedan färdades över enorma avstånd mellan öarna i Stilla havet.
Nyfikenhet, men också rovgirighet efter ära och guld drev senare tiders europeiska sjöfarare mot okänt land. Flera av dem dyker upp i Patrik Svenssons bok. Ferdinand Magellan lade år 1519 ut från Sicilien med sitt flaggskepp Trinidad och har kommit att kallas den förste världsomseglaren, vilket författaren dock betvivlar; Magellan ska under den strapatsrika resan mot Moluckerna, "Kryddöarna", ha blivit dödad i strid med upproriska byinvånare. Ett annat slags sjöfarare var de som for ut för att jaga val. Lika sakligt som gripande berättar Svensson om hur kaskeloten jagades nästintill utrotning. Jaktens huvudsakliga syfte? Att med valolja, tran, kunna lysa upp Europas städer. Eller som författaren lakoniskt konstaterar: upplysningen.
Är det då så att människan måste förgöra allt som hon lägger under sig? I alla händelser är hon det största rovdjuret av alla. Svensson tar upp den än i dag – i synnerhet i dag – förödande synen på havet som en oändlig resurs och nämner rovfiske, försurning och uppvärmning. "Den lodande människan" är både lättläst och faktarik. Den är suggestivt berättad, full av insikter och känslor av såväl sorg som beundran inför just denna människa; den sökande, den omättliga, upptäckaren och förstöraren. Jag önskar den många läsare.