Konst
Stefan Teleman, Thomas Edetun
Akvareller
Galleri Vreta Kloster
Visas till 20/6
Såvitt jag har förstått är akvarelltekniken inte Edetuns förstahandsval. Men en fullfjädrad konstnär ska ju kunna ta ut svängarna. I oljemåleriet har han en personlig stil. Känns oftast lätt igen. Här är det som om han har tillåtit sig att titta åt fler håll, undersöka nya prång och gränder, att sondera tillvaron och dess hemligheter mer förutsättningslöst.
Därför kan han presentera distinkta porträtt av både fåglar och människor. Dock, eftersom han är en konstnärssjäl, stannar inte ambitionerna vid att belysa karakteristik. Han har vridit och vänt, inte på perspektiven, utan på sättet att se på sina objekt. Allt är fångat i något udda sekvenser, lite vid sidan av kända omständigheter.
Teleman är en nestor. Behärskar de flesta material. En och annan kan nog få för sig att de porträtt han visar innehåller ett mått av ironi. Föga sannolikt enligt min mening. Det till- eller uppskruvade bottnar nog i hans underfundighet. Han har kallat på och i viss mån dammat av bemärkta personer ur musikhistorien. Avbildningarna finns i äldre versioner som har virvlat in i hans ateljé för att prövas i en nutida konstnärlig kontext.
Åldrandets patina har stegvis förändrat dem, gjort dem gråare och lite tröttare. Men här har de åter förts ut i ljuset. Skuggvärlden finns kvar i nymornade blickar, men på en del kinder har rosorna återvänt. De har fått ny bekräftelse på sin odölighetsstatus.