Böcker
Annie Ernaux
"Omständigheter"
Översättning: Maria Björkman
Norstedts
I ett inslag i SVT:s "Babel" som sändes precis innan Annie Ernaux hade tilldelats Nobelpriset i litteratur berättar hon om varför känslor aldrig tagit någon större plats i hennes böcker. Hon menar att känslor inte hör hemma i skrivandet. Alltså beskrivningen av känslor. Böcker bör enligt henne istället framkalla en känsla hos läsaren. Orden ska ringa in verkligheten, inte förklara hur den bör upplevas.
Det ser vi exempel på i hennes bok ”Omständigheter” som nu kommer ut på svenska. När Ernaux som 23-åring blir gravid efter en tillfällig romans inser hon med en gång att hon måste ta bort fostret. Ett oäkta barn kommer brännmärka hela hennes familj och omöjliggöra hennes fortsatta studier, hon som är den första i sin familj som pluggat vidare och förväntas göra en både intellektuell och ekonomisk klassresa.
Det är som att graviditeten binder henne vid det sociala arvet, släcker hennes intellekt, förvandlar henne till kropp och tvingar in henne i den ödesbestämda överföringen av fattigdom. En sticka uppkörd i slidan väger inte särskilt tungt i jämförelse med en krossad karriär, skriver hon.
Hon försöker hitta någon som kan lösa problemet. Men abort är olagligt i Frankrike på 1960-talet och hon möts av allt från rädsla och skambeläggande till upphetsning och voyeurism. Tiden kryper fram och hon mejslar fram händelseförloppet, bland annat genom anteckningar i sin dagbok och brottstycken ur minnet, gatuadresser, filmer hon ser, studiekompisars ansikten, kypares uppsyn, låtar hon hör.Hon vill utforska och återge händelsen exakt, vill gå så djupt in i varje minnesbild att hon reser tillbaka, vill känna det i kroppen. Och som läsare hamnar man bredvid henne, helt drabbad av den överväldigande ensamhet och maktlöshet hon måste ha känt men aldrig skriver ut.
Hon hittar en kvinna i Paris, en ”änglamakerska” med grå hårknut och dystra kläder, som utför aborten i sitt sovrum till en kostnad av 400 franc. Dessvärre får Annie inga instruktioner om hur hon ska hantera efterbörden vilket gör att hon håller på att förblöda. Även detta skildras med distans, liksom utifrån, genom blodet som pumpar ur den avklippta navelsträngen, jourläkarens galna blick när han finner henne badande i sitt eget blod i sängen, hennes insikt om hur lätt han skulle kunna låta henne dö, hennes utsatthet när hon naken och med benen i vädret spänns fast på operationsbordet utan att få veta vad som ska ske med henne. Någonting förändras inom henne för alltid. Så till den grad att hon ser den natten som en födelsedag under många år framåt.
Upplevelsen har lämnat ärr hos Annie Ernaux. Hon har plågats av skuldkänslor, inte för det som hände, utan för att hon inte har gjort något av det. Men nu skriver hon sig fri.
Hon inleder boken med ett citat av Michel Leiris: ”Jag önskar två ting: att händelsen blir skriven. Och att det skrivna blir händelse.” Genom den här boken tar hon äntligen bladet från munnen. Och genom att skildra upplevelsen försvarar honsjälva aborträtten, detta i en tid där den återigen är hotad på många håll i Europa. Men det är också ett sätt för Ernaux att ta tillbaka lite av makten i ett system där vissa skamlöst kan härska över andra.