Stefan Asbury dirigerade Norrköpings Symfoniorkester när den framförde Olga Neuwirths musik i konserthuset i Stockholm.
Konsert
Tonsättarfestival
Verk av Olga Neuwirth.
Norrköpings symfoniorkester.
Dirigent: Stefan Asbury.
Solister: Nicolas Hodges, piano, Robyn Schulkowsky, slagverk.
Konserthuset Stockholm, 25/11.
Kungliga Filharmonikerna och Konserthuset har under många år bjudit in till tonsättarfestivaler med en svit av konserter där en specifik nutida tonsättare får sina verk framförda.
Här har vi fått höra musik av Ingvar Lidholm, Sofia Gubajdulina, John Adams, Steve Reich, Tan Dun och många andra. I år är det 35:e gången gillt och den annorlunda tonsättaren Olga Neuwirths tur att visas i helbild.
Av tradition fyller Norrköpingssymfonikerna podiet en av konsertkvällarna och i fredags var det dags igen i en hyfsat fylld salong, den nutida musiken skapar sällan stort publiktryck.
Olga Neuwirths musik liknar ingenting som man har hört tidigare. Den är egensinnig, starkt rytmisk och ofta uppbyggd som ett collage, den prövar sig fram hela tiden och den har humor.
Kompositionen ”locus…doublure…solus” för piano och orkester har litterära inspirationskällor signerade Raymond Roussel. Här samsas en bantad orkester med pianosolisten, ett elpiano och ett rejält tilltaget slagverk.
Österrikiskan Olga Neuwirths musik låter inte som någon annan.
De sju satserna bjuder på sväng, men även rejält losskrapade klangsjok där pianot används som ett slagverk. Alla är oavbrutet aktiva, ibland till bristningens gräns. Här finns även kant vid kant ett myller där dissonanserna utgör en livsnerv.
Efter partiet med långa diskantklanger ångar det på igen i en marsch så brutal att jag kommer att tänka på stora ångvältar, tunga och obarmhärtiga. Efter all högspänning kommer finalen som en enda stor implosion.
Köttliga ackord och slipande klanger, så beskriver vår recensent Michael Bruze Olga Neuwirths musik.
”Trurliade – Zone Zero” är skrivet för soloslagverk och orkester. Här var den amerikanska slagverkaren Robyn Schulkowsky solist framför ett överdådigt batteri av ljudredskap. Hennes ”dans” mellan de olika positionerna blev till en koreografi som tillförde framförandet nya dimensioner.
Verket beskriver kampen mellan individen kontra kollektivet i köttiga ackord och slipade klanger. Allt i ett oavbrutet driv som förlorar sig i ett rytmiskt rus med olika uttryck lagrade på varandra. Sitter till och från och längtar efter en gnutta progression och några längre melodiska fragment.