Få band är så samspelta Bob hund
Föreställning
Bob hund
Den overkliga sanningen om bob hund
Konsert & Kongress
Linköping 9/3
Bob hunds show är ett mellanting av pjäs och en konsert. Bandet är klädda i 1700-tals utstyrsel bestående av vita peruker, stora maffiga kragar och alla såklart – vitmålade i ansiktet.
Hanna Nygren står för manus, Kajsa Giertz för regi och Helle Damgård för kläder och dekor. Början är maffig och bandet river av en tio minuter lång låt. Jag syftar så klart på “Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag”. Redan i början skiner Bob hunds noiserockiga sida igenom med deras skrikiga gitarrer som sakta men intensivt bygger mot ett ljuvligt crescendo. När instrumenten väl tystnat och cymbalerna dämpats, inleds pjäsen.
Bandets begynnelse är samtalsämnet och alla medlemmar verkar ha en åsikt. “Bob hund grundades i Helsingborg”, säger skåningarna. “Nej det var ju i Stockholm” svarar stockholmarna och plötsligt brister det ut ett krig av ord mellan grabbarna. Då flikar trummisen Christian Gabel in och påminner alla “Jag är ju från Karlstad!”.
Det är kaosartat och skämtsamt i början och de roliga stunderna mellan bandmedlemmarna vävs in mellan välplacerade låtar. Dialogen på scen sker utan någon musik i bakgrunden, vilket bara bygger upp stämningen tills att någon river av en ton på sitt instrument och kickstartar nästa låt.
"Trummorna är explosiva. Syntarna är euforiska. Gitarrerna är högljudda och sången är fantastisk", skriver vår recensent David Brignoli.
Till en början känns denna blandning av pjäs och konsert som ett perfekt recept för bandet, men längre in på kvällen tappar föreställningen sakta och säkert sitt sting. Vad som till en början upplevs som charmig och billig rekvisita förvandlas med tiden till larvig utfyllnad. Samtidigt slungas man mellan allvarsamma och komiska ögonblick en aning hastigt. Som när pianisten Jonas Jonasson berättar om sin uppväxt med sina alkoholiserade föräldrar som senare avbryts av sångaren Thomas Öbergs galna och högljudda snack. Plötsligt kastas publiken in i ännu en kaosingjutad rutin som börjar att kännas formell.
Men i de bästa stunderna når kvällen höga toppar. Det märks att de är veteraner, för det är få band som är så samspelta som Bob hund. Trummorna är explosiva. Syntarna är euforiska. Gitarrerna är högljudda och sången är fantastisk. Om man verkligen fick veta sanningen om Bob hund är oklart och om den finns där så är den en aning gömd inuti den galna och spretiga dynamiken mellan bandmedlemmarna.