Alla har intagit den scen som förmodligen är den mest klassiska som finns i det här landet. Kent är ett av världens största band - i alla fall i Sverige. 32 500 biljetter gick åt på ett par timmar och bandets önskemål om att alla ska bära vitt följs slaviskt av 98 procent. Säga vad man vill om den idén, men att vandra in på löparbanorna och mötas av ett vitt hav är både mäktigt och vackert, och det piskar upp förväntningar som jag redan trodde nått sitt maximum.
Men - när klockan visar 23.55 och den obligatoriska avslutningslåten "747" ebbat ut tvingas jag konstatera att det kanske inte blev riktigt så bra som jag trodde. Missförstå mig inte - vissa stunder är det helt fantastiskt. Som i "Elite", dagen till ära förstärkt av en maffig gospelkör. Som i "Stoppa mig juni", kanske det bästa Kent någonsin har skrivit. Som i "Sverige", med Jojje Wadenius på akustisk gitarr. Då visar Kent det som gjort bandet till en av Sverige bästa liveakter. Det är gnista, energi och kraft kombinerat en vilja att nå ut till varenda liten människa på plats. Den känslan är stor.
Men - konserten innehåller lite för många svackor för att man ska vandra helt nöjd från Stadion. Ljudet är långt ifrån bra i inledningen, vilket i princip alla utom ljudkillarna verkar fatta. Det gör att kultförklarade b-sidan "Utan dina andetag" förblir märkligt anonym och trist, och det gör att folk som står långt bak knappt fattar att konserten har börjat.
Ljudet blir bättre, tack och lov, men det finns andra saker som stör. Kanske är det nervositeten som gör att bandet kör vissa låtar på ren rutin, att det allt för ofta saknas den gnista man förknippar med ett Kent på topp. Jocke Bergs mellansnack är sporadiskt och återhållsamt (är det inte dags att sluta säga "tack som fan" nu?), och mina farhågor om ett överladdat Kent kommer på skam. Istället är det nästan tvärtom.
Gästartisterna gör - förutom Jojje Wadenius -- inte heller mycket väsen av sig. Titiyo gör ett anonymt inhopp i "Duett", Backyard Babi-esbasisten Johan Blomquist gästar i "Kräm" och Nåid står bakom synthen i "Chans".
Som vanligt är det den andra halvan av konserten som är bäst, och kanske främst den sista halvtimman. "Musik non stop" genomförs i ett konfettiregn och på ståplats tänds bengaliska eldar. Stämningen är magisk och förtätas ytterligare när Jocke Berg säger "Jag vet inte rik-tigt när vi ses igen, det här blir nog det sista vi gör på ett bra tag" in-nan trumintrot till "747" vispar igång. Så vad händer nu? Jag har haft min teori klar en lång tid, och jag blev bara mer övertygad efter i lördags. Det här var förmodligen det sista vi såg av Kent i Sverige.Någonsin.