Tre vanliga jungianska arketyper, den vise gamle mannen (Zhang Lu-Laozi), hjälten (Jesus Kristus) och slukaren (guden Kronos/Saturnus äter sina egna barn). Målningar av Zhang Lu, okänd och Francisco de Goya y Lucientes.
Det finns goda skäl, ja, rent av en slags empiriska belägg, för att Carl Gustav Jung var något på spåren. I sin berömda bok ”Hjälten med tusen ansikten” (1949) vände sig den amerikanske litteraturhistorikern och mytforskaren Joseph Campbell till schweiziske psykiatrikerns teorier för att avtäcka de återkommande mönster av urbilder som uppträder i berättelser och sagor från alla delar av världen.
Campbell fann att det finns ett för oss oemotståndligt tema som förtäljs om och om igen i olika varianter, nämligen historien om ”hjältens resa”. Det är alltid samma visa, en ung och till synes betydelselös person på någon plats i universum blir uppsökt av en övernaturlig figur (i en eller annan form) och får veta att hela dennes existens syftar till en högre uppgift, att rädda eller frälsa hela världen. Det innebär att ge sig ut på en geografisk och andlig färd till okända trakter, att bekämpa ondskan och att i faktisk eller metaforisk mening dö och uppstå för att slutföra sitt uppdrag och återföra en djupare insikt om sakernas tillstånd till sina gelikar, början på en andlig och social reform. Vi känner igen det temat från mytiska berättelser om egyptiernas gud Osiris, de gamla grekernas titan Prometheus och religionsstiftare som Buddha, Moses, Jesus och Muhammed.
Inspirerade av Campbells upptäckt skred författare och filmskapare till verket för att testa hans tes. Kända och mycket framgångsrika exempel på det är J. R. R. Tolkiens böcker om ”Härskarringen” och George Lucas Stjärnornas krig-filmer, som vi vid det här laget vet aldrig upphör att fascinera, deras upplägg griper tag i oss, resonerar med något vi redan bär med oss.
Frågan är varför? Är det för att det finns traderat i vår kultur och känns hemtamt?
Enligt Jung handlar det om arketyper, uråldriga bilder som vi bär djupt inom oss, och som vi delar i ett ”kollektivt medvetande”. Han tänkte sig att vi delar dessa sedan mänsklighetens gryning och att de därför återkommer i vitt skilda civilisationer som historiskt sett inte haft med varandra att göra. I dag när arkeologerna också gräver fram rester av kulturer från betydligt äldre människoarter än vår egen, finner vi spår av samma bilder.
Gruppbild på Clark University 1909. Sigmund Freud, G. Stanley Hall och Carl Jung där fram, Abraham Brill, Ernest Jones, Sándor Ferenczi, där bak.
Jung arbetade som psykiatriker när han först läste psykoanalytikern Sigmund Freuds bok ”Drömtydning” (1906). Freud hävdade att man kan komma i kontakt med människors undermedvetna genom att tolka symboler i deras drömmar. Drömtydning är något mänskligheten alltid ägnat sig åt, redan i världens äldsta skrift, det över 5 000 år gamla mesopotamiska Gilgamesheposet förekommer det som ett sätt att förstå högre makter och djupare dimensioner av tillvaron.
Freud intresserade sig för våra innersta och djuriska begär, vår aggressions- och sexualdrift, och hur det sublimeras i bilder. Han relaterar drömmarna till vår kulturs myter och ringar på så vis in de antika grekiska berättelserna om prinsen Oidipus begär efter sin egen mor. Historier om den rivaliserande övergången mellan generationer i en familj eller samhällsgemenskap, en fas i människors utveckling där föräldern av samma kön upplevs som en motståndare.
Freud betraktade Jung som sin "son" och de samarbetade intensivt fram till 1913 när de på Oidispus-vis abrupt gick skilda vägar. För Jung blev Freuds enkla förståelse av vår natur för begränsande i just tolkningen av drömmar och myter och han utvecklade en mer sammansatt tolkning av bilder och symboler.
"Drömmen", målning av Henri Rousseau från 1910.
Redan från början var Jung intresserad av religionens, mystikens, det andligas och ockultas psykologi. Som son till en reformert landsortspräst var han redan som pojke otillfredsställd med faderns förklaringar om sådant som treenighetens mysterium och sökte nya vägar, det var som om kristendomen tömts på sin andliga energi och inte längre förmådde besvara människans existentiella frågor.
Som psykiatriker ville Jung förena biologin med de humanistiska andevetenskaperna för att finna svar på samtidens frågor och hjälpa människor till hälsa. Det innebär att den hjälteberättelse som Campbell skisserade, är en arketypisk bild för människans egen mognadsprocess. Jung kallar det ”individuation”, att bli en vuxen människa i sin egen rätt som står i en medveten relation till världen och gemenskapen. Det handlar om att förstå sig själv och de arketyper som utgör ens person.
Djupt inom oss finner vi ”Självet”, vårt jags centrum, som i myten och drömmen ofta framträder som en vis gammal man (Gandalf, Obi-Wan Kenobi, et cetera) som ledsagar oss till en andlig plats där vi inte längre är främlingar för världen och oss själva, som visar oss vilken roll vi har att axla i livet.
Två gamla visa män. Gandalf (Ian McKellen) i "Sagan om ringen: Härskarringen" (2001) och Obi-Wan Kenobi (Alec Guinness) i "Stjärnornas krig" (1977).
”Personan”, vår personlighet, är egentligen inte vårt sanna jag, utan den sociala mask vi visar upp för omvärlden och är nödvändig för att vi ska kunna leva i den enligt dess normer. Det är en kompromiss mellan den vi är och den vi förväntas vara,
Baksidan av denna är ”Skuggan”, hit förträngs allt det hos oss som vi själva eller omgivningen inte kan med och som lurar i det omedvetna. Dessa kan uppträda som projektioner, att vi tillskriver andra våra tankar, känslor och beteende och i drömmarna och berättelserna uppträder de som förvridna gestalter av oss själva (som Gollum i ”Härskarringen” eller Darth Vader i ”Stjärnornas krig”).
Efterhand har Jungs teorier kritiserats för att de inte kan prövas vetenskapligt, men somligt lever vidare i det allmänna medvetandet, som uppdelningen mellan ”extroverta” och ”introverta” personer. Det Jung avsåg med det var två sidor av oss och vår kultur som symboliseras av motsatsen mellan de grekiska gudarna Apollon och Dionysos. Den förre står för det introverta, eftertänksam, rationell och balanserad, medan den senare står för det extroverta, det utlevande och känslosamma. I våra dagar förknippas det snarare med inbundna och tillbakadragna eller utlevande och kontaktsökande personligheter.
Leonid Ilyukhins målning "Apollo och Dionysos", det introverta och extroverta.
Trots vetenskapens dom över Jung samarbetade han själv med moderna fysiker (som Albert Einstein) under sin levnad för att försöka förstå hur våra inre upplevelser av världen sammanfaller med yttre händelser. Jung anknyter till den tyska romantiska tradition som uppfattade att det mentala och kroppsliga, andliga och materiella, är förbundet i en organisk enhet, en uppfattning som har djupare förankring i det judiska tänkandet (som inte på samma vis som kristendomen skiljer himmel från jord) hos filosofer som Maimonides och Baruch Spinoza.
Det för oss osökt in på skuggsidan av Jungs tänkande, de obegripliga ställningstagande han tar under nazismens bila på 30-talet då han gör sig skyldig till rent antisemitiska uttalande i egenskap av ordförande för tyska Allgemeine Ärztliche Gesellschaft für Psycotherapie, samtidigt som han fortsatte att framhäva judiska kollegors bidrag till psykoterapin. Det universella och allmänmänskliga greppet bryts upp till förmån för rasen, den ariska mer högtstående än den judiska.
I sin essä ”Wotan” (1936) beskriver Jung den germanska guden Wotan (Oden) som en kulturkraft i den nordiska och tyskspråkiga världen. Wotan påminner både om den utsvävande och rent brutala Dionysos och den frälsande Kristus. Likt dem dör och uppstår han, för att ge världen nytt liv och människan tillgång till det heligas mysterium. Wotan vandrar på jorden i mänsklig gestalt, men är samtidigt en överjordisk härskare. I själva verket är han så mångsidigt och dynamisk, både lömsk och rättrådig, magiskt och konstnärligt skapande och samtidigt en krigs- och dödsgud, kanske närmar lik hinduernas både födande och förgörande gud Shiva.
Wotan (Oden) som krigare och offrad gud. Illustraitoner av Lorenz Frølich från 1895.
Det är för Jung ingen slump att Wotan dyker upp i Richard Wagners musikdramatik eller i konsten och litteraturen under det nationalromantiska 1800-talet, när tyskarna söker efter sinegen själ i det projekt som filosofen Johann Gottfried Herder och sagosamlarna bröderna Grimm inledde. Wotan fortsatte att vandra genom Tyskland under den kristna medeltiden och det är detta särskilda hedniska stråk som kom till liv redan i Martin Luthers reform och brott med den universella kyrkan, vidare mot Jakob Böhmes inåtvända mystik och Johann Sebastian Bachs toner via romantikens tänkare som Johann Wolfgang von Goethe och Fredrich Schelling, till jungiansk influerade författare som Herman Hesse och Thomas Mann.
Denna särskilda germanska mystik och livsvilja, blod och jord, kan skapa den mest insiktsfulla filosofi och klargörande vetenskap, den vackraste konst, litteratur och musik, men tar sig också gränslöst destruktiva och hämningslösa uttryck i Adolf Hitler och nationalsocialismen. Jung ser hur den tynande kristendomens andliga hålrum fylls av sådan hednisk kraft, inte bara i Tyskland, utan av bolsjevikernas marxism-leninism i Sovjet som gör historiens ekonomiska utveckling till en ny gud eller fascisternas duce i Italien och dyrkan av spöknippen som maktens uttryck.
För Jung själv var det gudomligas hemvist inget ovisst. I det brittiska tv-programmet “Face to Face” intervjuades Jung 1959 och fick då frågan om han trodde på Gud. Jung svarade:
“Jag tror inte att Gud finns, jag VET att Han existerar”.
Han hade sett Gud i sitt eget och i andras inre, i myterna och våra drömmar.