Eddie Constantine och Anna Karina i Jean-Luc Godards klassiska dystopiska film "Alphaville" (1965).
Fransmannen Jean-Luc Godard klassiska film “Alphaville” (1965) utspelar sig långt in i framtiden och på en annan planet, ändå har den inte en enda animation eller kuliss, allting är inspelat i det samtida Paris bland stadens mest moderna glas- och betongbyggnader. Alphaville är namnet på en teknokratisk diktatur kontrollerad av vetenskapsmän som förbjudit all kärlek och alla personliga uttryck.
Det var förstås ingen slump att den tyska synthpopgruppen Alphaville valde just det namnet, även om de först kallade sig "Forever Young". Själva sprang de ur vänsterkollektivet Nelson Community i Münster som samlade unga konstnärer och kulturskapare. Ingen av dem kunde spela, men influerade av den populära brittiska synthmusiken från tiden, som Gary Numan och Orchestral Manoeuvres in the Dark, började de skriva låtar på de enklaste och billigaste elektroniska instrumenten, mer eller mindre leksaker.
Den unga popstjärnorna Alphaville på besök i Sverige 1984, för 39 år sedan.
Så småningom fick Alphaville möjlighet att spela in en platta och nu leka med tidens mest avancerade synthar och hypermoderna trummaskiner. Med debutsingeln “Big in Japan”, en mörk sång om drogmissbruk, blev oväntad en stor hit och allt förändrades över en natt. Debutalbumet var inte ens färdiginspelat när bandmedlemmarna redan strålades upp till popstjärnehimlen och blev till sina framtida jag, de som nyss gick runt i hålslitna jeans och gamla svettiga skinnjackor hade plötsligt blivit hemlösa mångmiljonärer.
De vänstersinnade tyskarna var kluvna inför det som nu hände. Det gick på tvärs med alla deras hippieinstinkter när skivbolaget plötsligt förväntade sig fler pophits. Samtidigt insåg att de att de hade en enorm möjlighet att påverka populärkulturen och publiken mot större politisk medvetenhet.
I låtar som “Summer in Berlin” skildrade Alphaville verkliga händelser, som folkupproret i Östtyskland 1953 och bristen på demokrati i den kommunistiska grannrepubliken. Samtidigt framförde de djupgående kritik mot den västerländska konsumtionskulturen där allting, till och med människor och deras relationer, objektifieras och blir handelsvaror på en marknad. Alphaville ville lyfta fram och få oss att älska allt det vi inte kan köpa för pengar, sådant som den sanna friheten, kärleken och lyckan.
Monsterhiten “Forever Young”, som erövrade topplistorna både i Europa och Amerika 1984, är ett bra exempel på att den planen inte gick vägen. Låten är en kommentar kring 80-talets skarpa rustningspolitik och det överhängande hotet om ett utplånande kärnvapenkrig. Musikvideon spelades in i den katedralliknande sinnessjukhuset Holloway Sanatorium i engelska Surrey. Vi ser bandet mellan ett par gamla pianon medan människor i alla åldrar, kanske strålskadade, vandrar in genom en diamantliknande glödande port till paradiset.
“Let's dance in style, let's dance for a while
Heaven can wait we're only watching the skies
Hoping for the best, but expecting the worst
Are you gonna drop the bomb or not?”
Men det var få som ändå lyssnade ordentligt på texten eller uppfattade mer än refrängen: “Forever young, I want to be forever young”. En önskan människan alltid burit och så blev låten därför snart en favorittryckare på dansgolven som förkroppsligade en evig kärleksträngtan.
Ingen är ung för alltid. Alphaville 1983 och 2023.
När den nu 68-årige sångaren Marian Gold intervjuades i SVT:s program “Hitlåtens historia” (2017) om “Forever Young” bedyrade han att han gärna hade förblivit ung, att åldrandet inte fört något gott med sig.
Marian Gold och resten av Alphaville nådde sin absoluta karriärsmässiga och konstnärliga höjdpunkt med den första plattan när de redan var i 30-årsåldern, men har därefter fortsatt att spela in skivor och att turnera. Gruppen skulle ha spelat i Norrköping redan förra våren, men då satte Golds akuta magoperation stopp för konserten. Sådan är ålderdomens lott.
“It's so hard to get old without a cause
I don't want to perish like a fading horse
Youth's like diamonds in the sun
And diamonds are forever
So many adventures given up today
So many songs we forgot to play
So many dreams swinging out of the blue
Oh let it come true…”
I kväll är det många som i Flygeln kommer att drömma sig tillbaka till ungdomens fornstora dagar, om man ändå hade fått förbli förevigt ung.