Louise Glücks diktsamling "Meadowlands" (1997) är döpt efter den stora sportarenan med samma namn i New Jersey.
Meadowlands är en enorm sportarena i New Jersey, hem för det amerikanska fotbollslaget Giants, liksom namnet på Louise Glücks sjunde diktsamling från 1997. Hon skildrar ett äktenskap i upplösning och makens, författaren John Dranows, favorit Giants-spelare, som Phil Simms och Lawrence Taylor, figurerar som noder i dikterna.
På ett plan är det vardagsnära humoristiskt, Glück ondgör sig med avund på det perfekta grannparet som är ute och promenerar med sin livsbejakande hund medan hon själv sitter hemma med sin surmulna katt och hennes alltid så frånvarande man.
Var är han någonstans? Sin vana trogen söker Glück svaret i litteraturen och myterna. Maken blir till Homeros hjälte Odysseus som förirrat sig på havet under sin väg hem till hustrun Penelope från kriget mot Troja. Sirenerna, kärlekens frestelser distraherar och är hennes man likt hjälten fastsurrad vid masten för att inte förledas av dem?
I John William Waterhouses målning "Odysseus och sirenerna" (1891) står Homeros hjälte surrad vid masten för att inte lockas ner i djupen av de förföriska sirenerna.
Redan i genombrottet ”Akilles triumf” (min översättning) från 1985 gräver Glück ner sig i det antika kulturarvets mylla för att förstå sig själv och sin samtid. Något händer med hennes dikter, de är lika till synes ostrukturerade och spontant skrivna som tidigare, men får annan omedelbar klarhet.
Hjälten Akilles blev uppfostrad av kentauren Keiron, en gränsvarelse mellan djur och människa, natur och kultur. Målning av Eugéne Delacroix från 1862.
Akilles är en av det trojanska krigets hjältar. Han är bara till hälften människa, modern är en havsnymf och han fostras av kentauren Keiron, en gränsvarelse mellan djur och människa, kultur och natur. Akilles är också närmast osårbar, men dräps till sist av den trojanske prinsen Paris.
1. Emily Dikinson (till vänster) tillsammans med sina syskon Austin och Lavinia 1840. Målning av Otis Allen Bullard. 2. Emily Dickinson 1846, porträtt tagen av okänd fotograf.
Judinnan Glück, med sin rysk-ungerska migrantbakgrund, binder de personliga erfarenheterna till det allmänmänskliga genom myter. Det är förstås en form av litterär arkeologi, men också ett högst psykoanalytiskt projekt, som Sigmund Freud och Carl Gustav Jung söker hon genom dessa berättelser kartlägga det allra innersta i sig själv och människan. Likt favoritpoeten Emily Dickinson kretsar dikterna kring teman om naturen, livet och döden och trots denna tyngd finns inslag av humor och ironi.
Louise Glück tilldelades National Humanities Medal av president Barack Obama 2015.
Myterna knyter vår sinnliga värld till det mystiska, något högre och djupare. I diktsamlingen ”Ararat” (1990) utforskat hon den bibliska myten om syndafloden och Noaks ark. De turkiska och armeniska Araratbergen omnämns som den plats där arken strandade när den stora floden drog sig undan efter att brutalt tvättat Skapelsen fri från synd. Gamla testamentet syftar också på platsen för riket Urartu som frodades i området mellan 1200–600-talet före Kristus och berättelsen om Noaks är nedtecknad under dess glansdagar.
Vy över Ararat i Armenien.
Glück å sin sida använder syndaflodsmyten för att närma sig den egna uppväxten och sin familjs sönderfall. Saknaden efter en död syster, en känslokall mor, en fars tomma inre och en oförmåga att älska sina egna barn leder till gripande dikter om sorg och självrannsakan.
I ”Averno” (2006) för hon oss på samma vis till Avernosjön i italienska Kampanien, den krater som romarna föreställde sig vara porten till underjorden. Där nere härskar dödsguden Hades och enligt en myt förde han bort skördegudinnan Demeters vackra dotter Persefone och gjorde henne till drottning i sitt dödens rike. Persefone blir den mystiskt skimrande livspuls som får grönskan att knoppa och gro om våren, och återvända ner i mullen om vintern.
Walter Cranes målning "Underjordens drottning, vårens gudinna" skildrar hur Hades för bort den sköna Persefone.
Myten samspelet återigen med Glücks högst personliga upplevelser av förlust, ensamhet, besvikelse, döden och mörka familjehemligheter och blir något likt de grekiska tragedierna, som Sofokles ”Oidipus” eller ”Elektra”.
I ”Ett byliv” (2009), utforskar Glück den inhemska amerikanska myten om den pastorala byn. Dess främsta uttydare är Edgar Lee Masters och hans dikter i ”Spoon River” (1915) i vilka han berättar om invånarna i den fiktiva byn med samma namn (baserad på hans egen hemstad Lewistown i Illinois) utifrån gravstenarna på dess kyrkogård. Glück lämnar individerna därhän och låter i stället ett sammelsurium av röster berätta hennes mytiska bys historia, en slags demokratins kör. Byns vardagslunk genom årstidernas skiftningar, i folkvimlet i baren och i arbetet på fälten, ungdomarnas fester på stranden och det liv som levs bakom låsta dörrar och fördragna fönster, rinner som en flod, vemodigt milt melodiskt fram.
Hon idealiserar inte det lantliga och naturen, allt är bara vad det är, men på ett dickinsonskt vis framträder uttryckligen Guds ande och ger liv, strömmar genom olivträden, katterna och daggmaskarna. Mörkret är också närvarande som en skugga ruvande över tillvarons mysterium.
1. Arthur drar svärdet Excalibur ur stenen i Henrietta Elizabeth Marshall's version av legenden i "Our Island Story" (1906).
2. Arthur drar svärdet Excalibur ur stenen i Alfred W. Pollard's "The Romance of King Arthur" (1917), illustration av Arthur Rackham.
”Trofast och ädel natt” (2014) utgår från Arthursagan, denna fornengelska mytologi där det hedniska och kristna växer samman i en kulturell livsform. Vi förs till en arkaisk sagolik engelsk by som Glück klär i en rad personliga minnen i en närmast Kafkaartad absurd labyrint. Samtidigt brottas hon med romantikens tyska idealism, hur förhåller sig jaget till världen? Är vi fångna i den ensamhet det innebär att som Immanuel Kant förstå tillvaron som ”ett ting i sig”, något vi egentligen aldrig kan greppa. Eller är allting bara en projektion ur oss själva som Johann Gottlieb Fichte tänkte? Är det vår uppgift att andligen återförenas med naturen och förstå vår plats i en gudomlig helhet som Friedrich von Schelling föreställde sig?
Emily Dickinson med vänninan Kate Scott Turner 1859.
”Vild Iris” (1992) brukar nämnas som Glücks magnum opus, förärad både Pulitzerpriset, och given åtminstone i en amerikansk litteraturkanon. Nu är det hennes egen trädgård i hemmet i Cambridge i Massachusetts som är den fysiska plats där verkligheten och myten möts. Dickinson förlade nästan alla sina dikter till grönskan och lät blommorna ge röst och gestalt åt olika mänskliga stämningar och tillstånd. Hos Glück finns också den dickinsonska livsledan och dödslängtan, liksom en evangelisk tro och andlig närvaro.
En modern föreställning om Eden. Makis E. Warlamis framställer paradiset som en svävande ö i målningen "Utopien 04" (2007).
"Edens lustgård", målning av Adi Holzer från 2012.
Glück sörjer någon nära som döden berövat henne, en natt i drömmen får hon likt Bibelns Jakob också se en trappa att vandra upp till himmelriket. I trädgården, där växterna talar med olika röster, söker hon förstås sitt Eden, paradiset, varas sinnebild för Första Moseboks författare ju var den persiska välordnade trädgården, omgärdad av ett på en gång sterilt och vildvuxet kaos.
Trädgården lever genom vinterns kalla nätter och vårens växtvärk och korta blomning innan jordens djupa mörker sväljer grönskan åter. Fylld av förtvivlan, ilska och ensamhet påtar, vattnar och beskär Glück ömt det gröna i sin jakt på självaste Skaparen och evig återfödelse.