En familj går bland utslagna stridsfordon i Butja i Ukraina.
Essä
Vladimir Putins armé vräker nu bomber över Ukrainas befolkning. Han kräver underkastelse av en nation som många ryska envåldshärskare före honom betraktat som en del av tsardömet, en ”kornbod” befolkad av ”ryssar”. På 1930-talet beskattade Stalin Ukrainas bönder så hårt att mellan 3 och 7 miljoner ukrainare dog av svält. I det kollektiva ukrainska minnet finns inget ryskt broderfolk. Historiens alla krigshetsare upprepar sanningen om mänsklighetens oförmåga till fredlig samexistens.
En ihjälsvulten man i ukrainska Charkiv 1933.
Paul Celan 1938.
Med sitt författarskap, med sitt liv och med sin fasansfulla Dödsfuga visade den rumänskfödde tyskspråkige judiske poeten Paul Celan att krigen förintar vår kulturella identitet. Det industriella mördandet i nazisternas koncentrationsläger fanns som en svart avgrund i Celans hjärta. Hans föräldrar dog i dödslägren. Även han själv fördes bort av tyskarna men lyckades fly. Celan kunde inte förlåta. Han kunde inte förstå hur han skulle ta sig vidare. Till sist orkade han inte leva längre. I Paris endast 49 år gammal tog han sitt liv. Celans Dödsfuga från diktsamlingen ”Mohn und Gedächtnis” (1952) är så tung av sorg att den egentligen inte kan läsas mer än en gång. Men den ska läsas varje dag. Här slutraderna:
"Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland
ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit"
Georg Trakl.
Vad finns kvar efter krigen? Österrikaren Georg Trakl, en av det tyska språkets främsta expressionister, beskrivs av den svenske poeten Johannes Edfelt på följande vis:
”Seismografiskt känslig för tidsläget och för miljöns inflytande var han i sin poesi förutbestämd att besjunga det Europa som sakta närmade sig det första världskrigets katastrof”.
Den förfallande habsburgska monarkin Österrike-Ungern skickade, därtill uppmanad av kejsarmakten Tyskland, hösten 1914 sina otidsenligt utrustade och redan på förhand dödsdömda trupper till det ödesdigra slag i Grodek i Galizien där de förnedrades av den ryska armén. Den 27-årige poeten och apotekaren Georg Trakl var där inkallad som sjukvårdare. Trakls ångestfulla krigsupplevelser i Grodek brände sönder hans själ. Instängd i en lada med ett 90-tal svårt sårade soldater visste han att han endast skulle kunna rädda några av dem. Det fanns inte tillräckligt med förbandsartiklar, inte tillräckligt med smärtstillande medel, inte tillräckligt någonting. När han i sin förtvivlan störtade ut ur ladan möttes han av fler grymheter: bönder som ”dömts till döden” och nu dinglade i galgar längs landsvägen. Trakl förflyttades till ett sinnessjukhus i Krakow där han senare avled av en överdos kokain. I dikten ”Grodek” beskrev han sitt möte med dödens arméer, här ett centralt avsnitt:
"Under nattens och stjärnornas gyllene grenverk
fladdrar systerns skugga genom den tigande lunden
att hälsa hjältarnas andar och blodiga huvuden;
och sakta tona i vassen höstens mörka flöjter.
O, stoltare sorg, ni altaren av brons!
Andens heta flamma föder i dag en väldig smärta:
ofödda släkten."
Alla som sett de jublande massorna på kajerna när fartygen lastas fulla med euforiska unga soldater ser den hastigt annalkande katastrofen i vitögat. Aldrig blir bilden av krigets vanvett klarare. De glada patriotiska sångerna klingar av aningslöshet. Sorgen spränger språket. I krigets närhet faller nyanserna ner i det enda som har betydelse; överlevnadsinstinkten i skräcken för vad nästa sekund ska föra med sig. ”Ofödda släkten” skriver Georg Trakl. Människans största fiende är människan själv.
Det första världskriget, på engelska ”The Great War”, drev den amerikanske poeten Thomas Stearns Eliot till språkets sönderfall men också till dess återfödelse. Den enda utvägen i en värld som förlorat sin mening i krevaderna var att bryta ner språket och göra ett nytt språk. Eliot gav samtidens övergivenhet en röst:
"Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många."
Krigen förskjuter perspektiven och får oss att famla efter något att hålla fast vid. Verkligheten har blivit overklig. TS Eliot påbörjade sin epokgörande diktsvit ”Det öde landet” ("The Waste Land") på nyåret 1921. Dikten gavs ut året därpå. Eliots lyriska grepp var oväntat och storslaget. Som en ljus gestalt direkt uppstigen ur vår mäktiga kulturhistoria knöt han med förvånansvärd lätthet samman efterkrigstidens sönderskjutna Europa med den evigt levande litteratur som kriget förpassat till skuggorna. Han gick tillbaka till den gryende italienska renässansens diktargeni Dante Alighieri och lyckades mot alla odds visa oss att människan trots dödandet inte var förlorad. Det fanns en bildningens och kulturens väg tillbaka. Samtidens söndertrasade medmänsklighet kunde skildras med Homeros, Shakespeare, Augustinus och buddhismens heliga tomrum som klangbotten.
TS Eliot var inte en förnyare endast av detta skäl. Hans konststycke var att återerövra humanismen och vår värdighet med strofer på ett nyskapat språk som fångade tidsstämningen, storstadslivet och jazzrytmerna. Diktverket är en balansakt på slak lina, ett helt nytt elektriskt spänningsfält med kulturens oövervinnerlighet och krigströtthetens hopplöshet som fundament.
T. S. Eliot.
Det fanns åtminstone 1922 en väg tillbaka. Ett år senare stod en liten mager mustaschprydd tysk vicekorpral från skyttegravarna i en ölhall med brinnande hatiska revanschlystna ögon och en osäkrad revolver i näven. 1900-talets andra våldsamma attack på demokratin och humanismen var på väg. Våldets och hatets myecel var inte utrotat. I mörkret grodde de giftiga svamparna.
”April är den grymmaste månaden” skrev TS Eliot. Hoppet föds och följs av förfall och föds igen. Krigen slipar ner mänskligheten men får oss inte att ge upp. Krigen föder nya krig. Nya kejsare försöker mala sönder allt det vi tror oss ha säkrat med solida konstruktioner. Men vi kan återställa och vi kan förnya.
Människan har genom hela sin moderna historia lyckats anpassa sig till svåra förutsättningar och faktiskt återkommit med nya konstverk, nya gator och hus och nya grönskande parker. Nya kärleksmöten. Nya vänskaper. Nya begåvningar. Nya vetenskapliga landvinningar. 1900-talets stora krig är inte de enda krigen. Alla sekler från civilisationens gryning innehåller grymma krig. Akkader, babylonier, fenicier, romare, germaner, normander, greker, fransmän, engelsmän, spanjorer – alla och fler därtill var de inbegripna i bittra blodiga maktstrider. Urgrunden till de indoeuropeiska språken talades av ett hierarkiskt organiserat våldsbenäget folk som levde på stäpperna norr om Svarta havet för ungefär 5000 år sedan. Det är inte helt klarlagt om språket tvingades på européerna och folken i norra Indien med krigshandlingar eller om det följde med i en fredlig invandring.
Även när det gäller krigens och dödens ständiga återkomst har TS Eliot ett svar. Han påminner oss om den feniciske sjöfararen Phlebas som i något slag någonstans dödades och sjönk ner i havets mörker:
"Jude eller grek,
du som vrider ratten och spanar åt lovart,
tänk på Phlebas, som en gång var högväxt och vacker som du."
Rader som i min läsning egentligen inte främst ska påminna oss om vår dödlighet utan om vår tillkomst och fortlevnad, vår andning, vår kärlek, vår dröm om en bättre framtid. ”Jude eller grek” är ett Jesuscitat. Alla är välkomna att återfödas. TS Eliot var katolik och hans diktsvit ”Fyra kvartetter” från 1943 behandlar just vägen från skärseld till paradis. Det finns ett hopp.
Winston Churchill provskjuter den nya kulsprutepistolen Sten 1941.
En medarbetare till den brittiske premiärministern (och sedermera Nobelpristagaren i litteratur) Winston Churchill försökte i desperation få fram mer pengar till krigsmakten genom att sänka anslagen till kulturen. Churchill svarade att det utan kultur inte längre fanns någon anledning att försvara nationen.
Churchill hade naturligtvis rätt. Krigen, när de tyvärr är nödvändiga att utkämpa som i fallet med nazisterna, handlar om att försvara vår frihet, vår demokrati och vår kultur. Skaldekonsten är aldrig utplånad. Den är endast periodvis bortglömd men stiger alltid tillbaka upp som vit rök ur bokbålen. TS Eliot visste det likt många i hans efterföljd under de stora kontrasternas 1900-tal. Människan kan tillverka fruktansvärda vapen men hon kan samtidigt ge vittnesbörd om att det ständigt finns en väg ut ur natten.
Edith Södergran tillsammans med katten Totti.
Den finlandssvenska poeten Edith Södergran läste Georg Trakls dikter, ett steg på hennes väg till den svenskspråkiga lyrikens förnyade motståndskraft. Ny formuleringskonst som återgav mänskligheten dess värdighet efter det tidiga 1900-talets misslyckanden. Med Gunnar Björling, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Tomas Tranströmer och andra fortsatte återerövringen av verkligheten. Tranströmers "Schubertiana" kan tjäna som exempel:
"Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra."
Lars Renvall är poet och litteraturvetare