Tillsammans Sune Johansson har Marianne Wik gjort flera dokumentärfilmer om Söderköping med omnejd.
”Vi skulle gå där ännme stranna
Du skulle hålle mä i hanna
Å skvalpe dä skulle vågera göre
å i trätoppa skulle en fåglera höre…”
Så inleds hennes dikt ”Östgötsk kärleksvise” i samlingen ”Ä du garsken?” (”Är du galen?”) som kom förra året. Den innehåller poesi uteslutande skriven på östgötska, så som den talas i den sydöstra delen av länet.
– Jag har skrivit och läst upp dikter på östgötska i många år och jag samlar hela tiden på mig fler ord och uttryck. Många tycker att dialekten låter rolig eller skäms för hur de pratar, men det tycker jag inte alls att de ska, det är inte så jag tänker när jag skriver, säger Marianne Wik.
För henne är dialekten en viktig del av vår östgötska kulturhistoria, hon vill nedteckna och förvalta det som riskerar att försvinna.
– Det kräver mer eftertanke än att skriva på rikssvenska, det är svårt att pussla ihop orden som ska rimma.
Under helgen har hon ett hedersamt uppdrag som Söderköpings poesifestivals egen huspoet.
– Jag kommer att dyka upp på torgen och i butiker och läsa mina dikter.
Sedan första diktsamlingen ”Kärlek och blomdoft” (1991) har hon skrivit ytterligare nio diktsamlingar och fem barnböcker. Dessutom har Marianne Wik gjort dokumentärfilmer om Söderköping, Sankt Anna och Vikbolandet tillsammans med Sune Johansson, fått sin poesi tonsatt av Bernt Appelvang och skriver krönikor i Söderköpings-Posten.
Redan som barn författade hon och skickade in dikter och berättelser till Östergötlands Dagblad, Folkbladet och Kamratposten.
– Att skriva är mitt liv, jag kan bara inte låta bli.
Marianne Wik är 76 år och kommer ursprungligen från Sankt Anna och just barndomen och ungdomen återvänder hon ständigt till i sin poesi.
– När jag växte upp på 50-talet så förändrades skärgården mycket, många flyttade därifrån och deras hus blev till sommarstugor i stället. När pappa kom dit på 30-talet hade han 20 kollegor, 30 år senare var det bara han kvar. Själv hade jag bara en lekkamrat till slut och det ensamma livet gjorde mig nog också lite lillgammal.
Marianne Wik är Söderköpings poesifestivals egen huspoet.
Marianne Wik vill fånga det förflutna för att förstå nuet.
– Jag är nostalgisk. Det var ett hårt liv man levde, men det var ett väldigt rikt liv så nära inpå naturen. Det fanns en annan gemenskap, man brydde sig om varandra på ett annat vis.
– Visst var man tvungen att anpassa sig och det fanns konflikter även då, men jag upplevde min uppväxt som konfliktfri. Det fanns inget utrymme för att bara tänka på sig själv, utan allt man gjorde var med hänsyn till andra.
Trots att Marianne Wik kom från ett enkelt hem uppmuntrade hennes föräldrar henne att läsa och skriva. Genom ett stipendium fick hon möjlighet att resa i väg och studera i Sigtuna med ambitionen att bli lärarinna.
– Pappa var statare från början, han föddes 1902 och blev 96 år gammal. Han hade bara sex års folkskola, men var politiskt engagerad och blev också nämndeman till slut. För honom blev alltid allting mycket bättre, när han fick pension var han överraskad att inte behövde arbeta mer för pengarna. Min mamma såg alltid till att köpa kollegieblock som jag kunde skriva på.
Marianne Wiks förebild Werner Aspenström vid skrivmaskinen 1950.
Hennes stora förebild är poeten Werner Aspenström, som hon också brevväxlande med. De delade samma stora intresse för naturens poesi.
– Han skildrar också uppväxten i den lantliga miljön. Pappa tog med mig ut på promenader i naturen och gjorde mig alltid uppmärksam på hur träd och stenar kunde se ut som levande varelser, det var så jag lärde mig att se det poetiska i naturen.
Marianne Wiik har också skrivit om staden, ”Till Söderköping” (1993) är hennes upplagemässigt mest framgångsrika diktsamling i vilken hon skildrar hemstadens invånare och deras historia.
Under sitt liv har hon arbetat som lärare i svenska och engelska och undervisat elever med läs- och skrivsvårigheter samt svenska för invandrare.
– Det är därför jag skriver rakt och enkelt, många läsare upplever att jag uttrycker mig på ett sätt som de själva skulle göra och att de känner igen sina tankar i mina.
Just nu skriver Marianne Wik en ny diktsamling på östgötska som ska heta ”Som en sä'r” (”Som man säger”), den nya barnboken "Majken & Fotbollen" är på väg och dessutom har hon en ungdomsroman på gång samt planerar för en deckare.