Per Svensson: Vasakärven och järnröret
”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många”. Och steget mellan Vasakärven, den ”ursvenska” symbol som omhuldades av 1930-talets nazister och fascister i Sverige, och det famösa järnröret från sommaren 2010 är inte långt. Hur mycket företrädare för partiet än försöker skrubba och försköna med blåklintsblått folkhem (arma blåklint!), så kvarstår den ideologiska unkenheten.
En informativ och avslöjande nerdykning bland 1930-talets ”nationellt sinnade ” akademiker och den senare direktkopplingen till den lilla grupp (JÅ & Co) som under 1990-talet möttes under sina studier på Lunds universitet. Bör läsas. (Weyler)
***
Paula Fox: Förtvivlade människor
En titel som jag i dessa dagar förknippar med något helt annat än krackeleringen av ett väletablerat liv i Brooklyn mot slutet av 1960-talet. Men, Paula Fox klassiker från 1970 är inte enbart en elegant uppvisning av äktenskaplig dödsdans och gentrifierad ensamhet. Den gör omvärldens påträngande – fattiga, kriminella, solkiga, utsatta, förtvivlade (!) – närvaro till en ofrånkomlig och tidlös medspelare. (Natur & Kultur)
***
Julian Barnes: Livslägen
”Man för ihop två saker som ingen har fört ihop tidigare. Och världen förändras.” I Julian Barnes essäistiska prosa blandas fakta, fiktion och självbiografi kring ämnen som aeronautik, fotografi, modernitet, kärlek och förlusten av en älskad hustru. Samt, inte minst, den ”sörjandets solipsism” som även Joan Didion och Joyce Carol Oates behandlat i ”Ett år av magiskt tänkande” respektive ”Änkans bok”. Oerhört fängslande. (Månpocket)
***
Inger Christensen: Alfabet
Poeten Inger Christensen (1935–2009) fick aldrig något Nobelpris. Det borde hon, enligt många, ha tilldelats. I mästerverket ”Fjärilsdalen” (1991) formas hennes poetiska universum utifrån sonettens struktur. I ”Alfabet” från 1981 styrs det av två samverkande system: Fibonaccis talserie och alfabetet.
Låter avancerat? Jo. Genialt till och med. Men, oavsett litterära ”teknikaliteter” så läs. Starkt, mäktigt, vackert. Vidunderligt. Jag lovar! (Modernista)
***
Sophie Hannah: Monogrammorden
En ny Christie, nära fyrtio år efter Dame Agathas död 1976. Hercules Poirots grå celler har blivit nyrenoverade, och en prisbelönt och hyllad brittisk deckarförfattare har fått fria händer.
Mord på hotell i London 1929. Knep och knåp och pussel. Jovisst. Kunde ha blivit nåt. Christies arvingar har i vilket fall varit med på noterna (börjar pengarna sina?).
En dålig idé. Tycker jag. Som dessutom omöjligt kan begripa varför den svenska översättaren låtit alla personer säga du till varandra. Att man genomgående duar Hercule Poirot, och att han gör detsamma med kreti och pleti känns faktiskt både störande och anakronistiskt.
Nix. Inga fler nystajlade Sophie Hannah-Hercules för mig, tack. (Bookmark)