Videon är inte längre tillgänglig
Verner von Heidenstams bibliotek på Övralid har stått orört sedan författaren dog 1940. Möblerna, björnfällen, de solida fåtöljerna – allt är som det lämnades. Liksom böckerna, av Heidenstam sorterade efter ryggarnas färg och nogsamt placerade efter var de gör sig bäst.
Framför den äldsta och mest glittrande bokavdelningen sitter Karin Johannisson, omgiven av Övralidsstiftelsens ordförande och vice ordförande – landshövding Elisabeth Nilsson respektive författaren och akademiledamoten Per Wästberg. Om en stund ska hon ta emot sitt pris, ett av Sveriges största litterära utmärkelser med sina 300 000 kronor.
– Jag har varit här två gånger förut. Första gången för att fira min mammas 80-årsdag, då var vi vid graven, och andra gången var jag här med min man och då var vi inne här i huset, berättar hon.
Relationen till Heidenstam har inte varit särskilt stark tidigare, men inför sitt pris och inte minst sitt pristal har hon ”utvecklat en viss relation”, säger hon. När tidningen pratade med henne i samband med att hon avslöjades som pristagare i mars funderade hon på att hålla sitt tal om Heidenstams kvinnorelationer, möjligen ur kvinnornas egen synvinkel.
Efter att ha studerat Heidenstam fann hon i stället en koppling mellan den egna forskningen kring nostalgi och ett av Heidenstams mest centrala teman: hemlängtan.
– När han skriver i ett brev att han längtar efter lilla mamma är det så genuint rörande, säger hon, och berättar att hon inför denna dag även besökt Olshammar där Heidenstam växte upp.
Sedan tågar de iväg mot Heidenstams gravmonument – pristagaren och landshövdingen i spetsen följda av idel ädel litteraturadel: Wästberg, Kerstin Ekman, Anders Cullhed, Martin Kylhammar med flera.
Johannisson är möjligen inte lika folklig som förra årets pristagare Bruno K Öijer, men ceremonin har ändå lockat flera hundra besökare som får njuta av Vadstena-Akademiesopranen Elísabet Einarsdóttir, Motala Motettkör och Medevi Brunnsorkester och deras framförande av flera tonsatta Heidenstam-texter med Stenhammars ”Sverige” som självklar final. Och talet sitter där det ska, med sina kopplingar mellan Heidenstams mammalängtan och dagens nyanländas ibland tabubelagda saknad efter vad som nu är ett hem (läs hela talet på nästa uppslag).
Hur är det då med pristagaren själv – har hon hemlängtan?
– Det är en intressant fråga. Jag var på Stjernsunds slott när jag besökte Olshammar och när jag såg en leksak där som jag lekte med som barn kände jag nostalgi. Jag greps av en stor längtan att köpa den där lilla hunden till mitt barnbarn, och det gjorde jag också. Hemma kan vara den känslan: att hitta identifierbara markörer för ett förflutet som väcker starka känslor.