Ögonen formar henne utifrån
Till någon annan
Det är mycket svårt
Oavsett i vilken gestalt
hennes subjekt
nu befinner sig
Enligt priskommittén får Ann Jäderlund årets Övralidspris "för ett författarskap där upplevelser av hot, sönderfall och kärlek stiger ur skärviga ord och rytmiska tryckvågor". Hon är dessutom, precis som hon brukar när hon gett ut en diktsamling, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, och var nominerad till Augustpriset så sent som i vintras.
Det är svårt att hålla sig undan den offentliga blicken när man är så omhuldad och prisad som Ann Jäderlund. Även om hon gör sitt bästa.
"Jag har kanske inte så mycket att säga", varnar hon när vi mejlar inför intervjun. Och hennes senaste diktsamling "djupa kärlek ingen" ger på ytan inga konkreta ledtrådar. Ett rent, vitt omslag, utan ett ord om författaren eller vad vi kan förvänta oss av bokens innehåll.
Mycket riktigt: helst skulle hon se att dikterna vore nog.
– Det är problematiskt men oundvikligt att förhålla sig till offentligheten. Det är obehagligt med prisutdelningar och ritualerna med landshövding och allt . . . Men jag får plocka ner det till det mänskliga. Jag kan inte vara någon annan än den jag är, och det är det väl ingen som kräver heller.
Hon är skärrad men tacksam över att få Övralidspriset, säger hon. Trots att hon verkligen inte är prisovan var just detta helt oväntat.
– Det känns högtidligt och stort. Jag ska hålla tal och vara på Övralid. Det är så fint och högt och majestätiskt. Jag har aldrig hållit tal i hela mitt liv.
Men det är tydligt att hon tar uppgiften på allvar. Hon läser in sig på Heidenstam och har hittills blivit lite förvånad.
– Jag har trott att det var väldigt mycket naturlyrik, som ju ligger mig själv nära, men det är det inte.
Helt obekant med författaren är hon dock inte.
– Bara någon vecka innan Eva Bonnier ringde och sa att jag skulle få priset citerade jag faktiskt Heidenstam i ett mejl, det där med "Jag längtar hem, jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt." Det är en dikt som väldigt många svenskar kan, väl?
"Djupa kärlek ingen", som kom ut förra våren, är en bok med dikter skrivna under två decennier – de tidigaste är från 1992. Dikter som inte fått plats i tidigare samlingar eller valts bort, men som ändå betytt något för henne. De nyaste är skrivna tre år innan boken kom ut – hon behövde så lång tid bara för att sätta ordningen. Eller oordningen.
– Det är ett speciellt arbete att jobba med poesi. Man är instängd men ändå rörlig inom ett visst system. Jag är ganska fundersam just nu på vad jag sysslar med. Det är därför jag är lite skranglig kring det här priset också.
Ifrågasätter du hela din livsgärning?
– Ja, det gör jag alltid. Det är konstruktivt att göra det. Och det är klart att det jag gör kan kännas meningslöst i förhållande till världen, men det är väldigt mycket som är det.
Ofta känns dina dikter som någon form av stream of consciousness. Är det så här det ser ut inne i ditt huvud?
– Ja, det är nog så. Jag kan ofta oroa mig över hur andra ska tolka det jag skriver. Men det är ju ett drag i den moderna poesin, medvetandeströmmen, som är en blandning av det som sker i huvudet, drömfragment eller fantasi, och yttre pågåenden. Det är det som känns givande för mig.
Är du helt intuitiv i ditt skrivande?
– Verkligen. Jag kan inte tänka ut nånting. Och det är när något verkar uppstå av sig själv som jag blir berörd. Annars tycker jag inte att det är intressant.
Förstår du alltid själv det du skriver?
– Nej, med vissa dikter kan jag tänka att "det här är krångligt", och "har jag verkligen täckning för det här". Ibland kan det ta tio år innan jag förstår vad jag menade.
Och när du lämnar ifrån dig dikterna förlorar du kontrollen . . .
– Ja, det är problematiskt. Jag vill egentligen att alla ska tolka dem precis på det sättet jag menar. Men jag vill gå på magkänslan. Och jag vill att andra ska drabbas av det genom magkänslan, inte förnuftet. Visst finns det något hos Heidenstam om detta? Fantasins logik?
– De senaste 20 åren har det ju funnits en idé om att alla har rätt till sin tolkning. Det håller jag med om, men jag tycker inte att alla har rätt att tillskriva mig sin tolkning. Man ska alltid vara medveten om att man inte vet vad en annan människa menar. Poesi och konst är viktigt för att det ger oss möjlighet att få tillgång till ett annat jag. Så läser jag poesi och det är en hållning jag försvarar in i det sista.
Att Ann Jäderlund arbetar intuitivt betyder inte att det går snabbt. Förutom den uppbrutna, säregna språkbehandlingen är ett signum för hennes poesi hur hon arbetar grafiskt. Kursiveringar, spärrningar och olika typografisk grad ger orden, och därmed dikterna, olika valörer.
– Om man drar ihop ord som jag har spärrat blir det en helt annan dikt. Eller om man ändrar kursivering eller radindelning. Det är det jag har hållit på med i tre år. Att försöka få fram en version som jag står ut med själv. Det har varit ett helvete. Och det kan kännas otidsenligt att jobba så länge med så små detaljer. Men också som ett motstånd.
Eftersom hennes känslor pendlar hit och dit, ofta under en och samma dag, förändras dikterna ofta. Att ge ut böcker är därför förbundet med en viss smärta: det blir så definitivt när dikterna påtvingas en slutgiltig form och ordning.
Hon är ändå tacksam för diktsamlingarna, och för uppmärksamheten.
– Jag har lyckats leva som poet, om än med låg inkomst. Det är verkligen en ynnest. Jag vet inte om jag hade varit poet om jag inte hade fått ekonomiskt stöd i form av priser och stipendier.
Nu får du 300 000 kronor.
– Det är jättemycket.
Går pengarna in i det löpande eller ska du unna dig något särskilt?
– De kanske löser någon bostadssituation. Eller så har jag kvar dem som reservmatpengar resten av livet. Jag är ganska nöjd med vardagen som den är. Särskilt nu när det blir vår och skönt och ljust.
B e u n d r a m o l n e n
å h m e d b e h a g
l å t d e m v a n d r a s k ö n ö g d a
ö v e r h i m l e n s o m
s a k n a r r y m d
i n u t i ä r d e n m å l a d