Det är svårt att tänka sig två så olika diktare som Verner von Heidenstam och Ann Jäderlund. Den smått glömde nationalskalden som förkroppsligar skönlitterär ”masspreading” och högstämda rim men även hade en mörk, djup, tvivlande sida. Och så hon, portalfiguren för modern, kvinnlig poesi – för ett bildspråk fullt av tystnad, kropp, blommor men även en styrka manliga kritiker ibland haft svårt att uppfatta.
I går möttes de, med en stor förväntansfull, sommarklädd publik framför sig och Vätterns väldiga, djupa, eviga naturfond ständigt väntade där bakom. Den tedde sig väl ungefär likadan som för tusen eller i alla fall hundra år sedan – när Heidenstam tystnade, slutade skriva på grund av den så kallade Strindbergfejden.
Vid hans grav höll Ann Jäderlund 2017 år Övralidstal och det lär få en egen liten plats i svensk litteraturhistoria. Att det var just Ann Jäderlund, lika känd för sin lyrik som att den gav upphov till en av 1900-talet två andra stora oförsonliga litteraturstrider var med Ann Jäderlunds ord diktens process en tanke som blev skrift som blev vara och verklighet.
– Först tyckte jag att allting var obehagligt, berättade hon på presskonferensen före. Skulle jag hålla tal, jag anti-talaren? Och skriva? Om Heidenstam? Fast jag var inne i en svår period i mitt eget skrivande, jag vill egentligen inte skriva, så det här blev ett välkommet avbrott som nu pågått i tre, fyra månader. Snart upptäckte jag även att Heidenstam var en man som var mycket intresserad av sina egna brister, att han började skriva ofullkomligt, vilket jag finner väldigt fascinerande.
Titeln på talet är ”Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?” och är hämtad från dikten ”Om tusen år”. Ann Jäderlund menade inledningsvis att dikten gör att rösten hörs och nästan tar sig ur tiden ”även om relationen mellan text och jag, och biografi, är komplicerad. Vi är inte våra ord”.
Hon fortsatte tala om den andre, mindre heroiske och kände Heidenstam, han som blev kritiserad och hånad: ”påpekanden om brister i grammatiken. Intetsägande ord. Kanske var det just de orden jag fastnade för?”
Sedan kom Jäderlund in på det Heidenstam kallade det ”djupast sedda” och som han förklarade som ”inbillningens logik”. För Ann Jäderlund är detta ”närvaro” och hon talade om vikten av att lyssna till ”de verkliga, märkliga bilder som kan uppstå i vårt inre och försöka förmedla dem”. Även om de inte alltid verkar logiska, eller verkliga, att de skiftar och är komplexa.
”Just genom det faktum att vi inte exakt vet vad ett ord i en dikt betyder, eller innebär, kan vi kanske bli mer uppmärksamma på, och toleranta inför – något som egentligen är ganska självklart – att väldigt mycket i vår tillvaro faktiskt inte går att entydigt fastställa”.
Pristagerskan avslutade med en egen dikt där det heter att:
”Vad ska vi göra/ med allt det/vi inte vet/Det som inte finns/kryper in i allting/och tar dess plats”
Varefter efter hela sällskapet tog plats i Övralids matsal och njöt av Heidenstams entydigt fastställda favoritmiddag: röding, följt av kyckling, potatis med pressgurka plus extremt lokala jordgubbar med grädde till efterrätt.