2006 fick Susanna Alakoski Augustpriset för sin skönlitterära debut Svinalängorna som även filmatiserats. 2013 fick hon Moapriset från ABF och Moasällskapets vänner, och 2021 innehar hon den första gästprofessuren i Moa Martinssons namn: "En stor ära".
– Första gången jag läste "Kvinnor och äppelträd" tyckte jag att det var det sämsta jag hade läst. På den tiden ville jag slippa tänka på arbetarkvinnornas värld med allt vad det innebar. Slitna kvinnokroppar som badade bastu, det var för snarlikt min egen historia, säger Susanna Alakoski.
En avhandling av Ebba Witt-Brattström fick henne att tänka annorlunda och Susanna Alakoski läste Moa Martinson med nya ögon.
– Jag fick syn på min egen läsning och förstod varför jag hade tyckt som jag tyckt. Moa Martinson kom istället att bli en stor förebild. Hon var radikal, modig, före sin tid och på ett språkligt sätt en virtuos med sitt episka berättande.
Till hösten får Susanna Alakoski ett eget kontor på Campus Norrköping vid Linköpings universitet, där hon blir den första gästprofessorn i Moa Martinsons namn. Alakoski ser det som att hon får "ta över stafettpinnen" med de gemensamma intresseområden som gör att hon känner sig nära besläktad med Martinson.
Kvinnohistoria, social utsatthet och fattigdom återfinns i bägge författarskapen. När Alakoski gjorde sin skönlitterära debut med "Svinalängorna" (2006) var hon även lika gammal som Martinson var när "Kvinnor och äppelträd" (1933) publicerades, nämligen 43 år gammal.
Många arbetare debuterar sent som författare, tror Alakoski.
Vad beror det på?
– Man har annat att ägna sig åt, som ungar och jobb. Bristande resurser är också en anledning. Man har till exempel ingen sommarstuga att åka till.
Liksom Martinson blev Alakoski refuserad många år innan hon till slut blev utgiven. Hon skrev kortare texter, men blev ombedd av förlag att skriva längre.
– Jag såg inte på mig själv som en författare som skriver långt. Jag hade tre små barn och blev till slut förbannad när jag var nära utgivning, men de hela tiden bad mig att skriva mer. Hur skulle jag få tid till det?
Det är en stor portion envishet som tagit Susanna Alakoski dit hon är i dag.
Varifrån kommer den envisheten?
– Jag vet inget annat. När man har levt ett liv som jag slappnar man aldrig av, alternativet skulle ha varit att lägga sig ner och dö.
Susanna Alakoski har gjort sig känd för ett stort samhällsengagemang och i sitt skrivande utgår hon mycket från egna erfarenheter.
– Det gör nog alla författare, säger hon. Man bearbetar på olika sätt där man har stått och gått. Men jag drivs väldigt starkt av att berättelsen om Susanna Alakoski aldrig kan vara intressant om den inte sätts i ett större sammanhang.
Susanna Alakoski ser sin egen klassresa som lång och mödosam, men efter många års envist kämpande får hon nu en "fantastisk skörd".
I "Oktober i Fattigsverige: dagbok" (2013) delade Susanna Alakoski till exempel med sig självbiografiskt: "Vi befinner oss då alltid i samma kök, i samma vardagsrum, hall, badrum. Det är alltid blod där. Eller nybakat bröd. Mamma är blåslagen. Eller så är hon det inte. Pappa befinner sig i ett av sina stadium. Vi har ett litet köksbord, fyra stolar och en pall. Det är jag som sitter på pallen".
Som gästprofessor på Linköpings universitet ser hon bland annat fram emot diskussioner med socionomstudenter, eftersom hon själv har arbetat som socionom. Alakoski hoppas också på att bygga broar mellan det akademiska och det konstnärliga skrivandets språk.
– Jag ser fram emot ett ömsesidigt drömmande med samtal om vad människor längtar efter i samhället. Och så vill jag vässa pennor och ingjuta mod. På mina skrivarkurser har jag genom åren mött många journalister och forskare, olika erfarenheter befruktar språket.