Jonas Gardell stannar till på sin farvälturné av sin drottning i ”Queen of fucking everything – solo" i Mjölby (28 oktober) och Linköping (5 november). "Showen är som en solnedgång, när den är som allra vackrast", säger han.
En intervju med Jonas Gardell inför hans två stopp i Östergötland med ”Queen of fucking everything – solo "är, stundtals, en show i sig, där du lugnt kan luta dig tillbaka och lyssna.
Som den enda gången han bodde utanför Stockholm.
– Det var i Hultsbruk strax utanför Norrköping. Jag var förälskad i en kille, som hade gått på Marieborgs Folkhögskola och drev ett biodynamiskt jordbruk i Stavsjö och så bodde vi där. Vi ockuperade ett hus inne i Norrköping också. Det var på den tiden. Om du hittar några gamla klipp är det möjligt jag kan skymta förbi där... Vi brukade cykla in till stan, men vi var väldigt "proggiga".
Som hans genrep inför föreställningen "En pall, en mikrofon och Jonas Gardell" i Linköping, när han, som förste svenske komiker, tog steget från klubbar till konserthus. Gardell hade bokat tio kvällar i konserthuset i Stockholm, men ett par dagar före den stora premiären stod han i konserthuset i Linköping.
– Jag var så oerhört nervös så jag fick hicka, när jag gick på scenen. Under showen var det dock någon, uppe till vänster, som störde genom att gå ut och in genom dörrarna hela tiden. Jag tyckte det var så oförskämt och tänkte "kunde inte folk gå på toaletterna hemma istället". Det var ett väldigt spring i dörrarna, men så förstod jag efteråt att det var min manager som hade upptäckt baren utanför. Han gick ut och tog ett glas då och då och störde min föreställning mer och mer.
Det blev en annorlunda resa hem.
– Min manager satte sig i framsätet bredvid vår 19-årige chaufför Kalle och somnade direkt. Vi åkte en gammal Mercedes, som var äldre än Kalle. Jag satt där i baksätet, helt vimmelkantig av kvällen på scenen, på väg hem genom kvällsdimman i Östergötland. Det var så min karriär började.
Tio utsålda kvällar senare i Stockholm var succén given.
Som helikopterresan från Stockholm till Linköping, när han skulle ta emot "Tage Danielssonpriset" 1996.
En glad och lycklig Jonas Gardell, när han fick Tage Danielssonpriset 1996.
– Vi var mitt under repetitionerna på ”På besök i Mellanmjölkens land” och kunde inte vara borta för länge från Stockholm, men då skickade Linköpings kommun en helikopter och hämtade mig. Så ska man ta emot en pristagare... Det var kanske den gången jag mest känt mig som en superstjärna i hela mitt liv, säger Jonas och skrattar.
Som att höstens och vinters turné tar honom till mindre scener i mindre städer.
– När vi skulle göra den här turnén bad jag mina bokare titta över och hitta lite mindre städer, där jag normalt inte brukar åka till och uppträdda. Jag brukar landa i den 25-30 största städerna, men det kan bli tråkigt i längden. Jag är nästan barnsligt förtjust att komma till de här städerna. Folk går ju man ur huse och har bestämt sig för att en riktigt rolig kväll.
Som i Mjölby.
En intervju med Jonas Gardell inför hans två stopp i Östergötland är, stundtals, en show i sig, där du lugnt kan luta dig tillbaka och lyssna.
– Ibland har vi hoppat över Mjölby på grund av närheten till Linköping, men inte nu. Jag är glad över att komma tillbaka dit. Det är en alldeles underbar plats och ställe att uppträda på.
”Queen of fucking everything", som varit en del av hans liv och karriär sedan 2018, är inne på sin sista resa med tillägget "SOLO".
– Det är bara jag på scenen. Just mötet mellan mig och publiken blir innerligare och intimare... Jag var lite rädd för övergången från det stora spektaklet till en soloshow, men jag upptäckte ganska snabbt att den här var ännu bättre. Jag ångrar absolut inte det stora. Det var väldigt roligt, men det här var starkt, säger Jonas Gardell.