Margit Silberstein mötte aldrig någon antisemitism under uppväxten i Norrköping. Men på Twitter hävdade någon nyligen att som judinna är Sverige inte hennes hemland.
”Margit Silberstein för Sveriges Radio.” ”Silberstein om politiska läget i Aktuellt.” Kommentator, kolumnist, krönikör på SvD, GP, DN, Di, ja den som inte lystrat till Silbersteins klassiska byline har väl sovit sig genom årtionden av politisk rapportering, alltid levererad med samma skärpa och lugn.
Boken En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år som hon skrev med statsvetaren Tommy Möller, resulterade i en bredsida i DN från Pär Nuder som harmfylld avsvor sig all delaktighet i avsättandet av Mona Sahlin. Vid 67 års ålder upphörde Silbersteins anställning vid SVT. Liksom fler erfarna nyhetsveteraner ifrågasatte hon ålderns betydelse. Men tid frigör tankar och plats för annat. 2021 kom hon ut med boken Förintelsens barn om uppväxten i Norrköping. Nu är hon aktuell med Hand i hand med barnen till Treblinka (2024) om polskjudiske läkaren, pedagogen och författaren Janusz Korczak.
Margits föräldrar Ili och Ernst är som vilket ungt förälskat par som helst. De planerar för ett traditionellt judiskt bröllop och sitt första egna hem hemma i Transsylvanien (som omväxlande tillhörde Ungern och Rumänien under 1900-talet). Men ett krig och ett folkmord kommer emellan. 1944 deporteras Ili till Auschwitz och Ernst till fronten i Ukraina. Han tillfångatas och insjuknar i fläcktyfus. Två år senare återvänder han hem. Ingen finns kvar. Hela hans familj har mördats i koncentrationsläger. Men han får veta att Ili mot alla odds är vid liv. I Sverige. Efter befrielsen ur Bergen-Belsen 1945 kom hon med vita bussarna till Norrköping. Hon var då tjugoåtta år, vägde 34 kilo och bars på bår. När Ernst skriver till Ili gör han det som en man som mist alla:
”Min älskling, min mor, min syster, mitt allt. Du finns, det har gett mig livslusten tillbaka, du kan göra mig glad igen efter alla smärtor, nu skattar jag livet högre än någonsin.”
Han möter Ili i mars 1948 på Norrköpings centralstation. Två år senare föder hon Margit. Det är närmast mirakulöst att hennes kropp förmår ge liv. Senare ska Margit beskriva moderns graviditet ”som en triumf, Hitler lyckades inte med den totala utplåningen.”
Berättade dina föräldrar för dig om sina erfarenheter som överlevare?
– Pappa var ganska tyst och bar sin smärta inombords. Han grät ofta, både i sorg och glädje. Men mamma och jag pratade ofta vid vårt köksbord. Hennes förlust fanns i mig också. Jag saknade mostrar, fastrar, mormor och morfar men när mamma berättade om dem blev de levande igen.
Pappan må varit återhållsam som person men knappast i breven till sin älskade Ili. När Margit läser dem får hon syn på en passionerad man som uttrycker sin längtan, kärlek och saknad.
Att få hela sin familj utraderad skapar en tomhet som också finns i henne:
– Jag tror den där tomheten lever vidare hos barn till föräldrar som mist hela sin familj och att de försöker fylla den där tomheten. Jag och min bror har ju varit allt för våra föräldrar, glädjen i deras liv och det är ett stort uppdrag.
Journalisten och författaren Margit Silberstein är aktuell med boken Hand i hand med barnen till Treblinka om läkaren och pedagogen som vigde sitt liv åt de föräldralösa barnen i Warzawa.
Vi talar om de svåra erfarenheter som överlevarna bär med sig. Ibland uttrycks märkliga påståenden om att lidandet skulle dana ens personlighet eller skapa något slags ädelmod. Kanske är det också här en fråga om missriktad välvilja. Men det finns inget ädelt med att överleva förintelsen. Den var och förblir ett folkmord.
Det är svårt att tro att den lugna, sakliga kvinna jag har framför mig alls kan bringas ur fattningen men vissa frågor har hon svårt för.
– Ja, när jag får frågan ”hur kunde de klara sig”. Hur? Frågan är säkert vänligt ställd, men blir faktiskt lite provocerande. Det finns inga sluga rymningsvägar för att slippa gasas ihjäl eller smarta tekniker för att överleva i dödslägret Auschwitz. Det mest relevanta svaret torde vara ”genom slumpen”.
I sina böcker redogör Margit Silberstein för gripande livsöden på ett mycket sakligt och osentimentalt vis. Jag tänker att hennes stilgrepp är färgat av alla år som reporter. Sanningen först. Känslor i andra hand. Hon är personlig, men inte privat. Alltsammans serveras utan omskrivningar och superlativ. Desto starkare blir reaktionen i mig som läsare. Med samma journalistiska nyfikenhet och omsorg om exakthet som i Förintelsens barn (2021) berättar hon historien om läkaren, pedagogen och författaren Janusz Korczak och händelserna runt ghettot i Warzawa. Korczak drev två barnhem utan några resurser innan han och barnen tvingas med på de väntande tågen med destination Treblinka.
Berätta om Korczak och hans gärning!
– Han var en känd pedagog, läkare och författare som skrivit många böcker. Jag fann honom genom min läsning av polsk-judiska författaren Zenia Larsson som överlevde Auschwitz och evakuerades genom Röda Korset till Sverige.
Zenia Larsson beskrev erfarenheterna från ghettot och koncentrationslägret men också om svårigheterna att växa in i en ny, trygg miljö. Hon skrev också om Korszak och Margit delade hennes beundran för visionären som vigde sitt liv åt barnen och historien om honom har funnits hos henne sedan länge.
Redan på 70-talet fick Margit idén till boken när hon intervjuade Michal Wroblewski för Kvällspostens räkning. Han arbetade på barnhemmet tillsammans med Korczak, men just den där ödesdigra dagen 1942 då barnen kom för att hämtas var Wroblewski på tvångsarbete med tre barnhemsbarn utanför ghettot. När de återvände på kvällen var barnhemmet tomt.
– Genom åren har jag sedan skrivit flera krönikor om Korszak. Och kan du tänka dig! Det visade sig att min förläggare på förlaget också kände till och tyckte mycket om honom. Det stod skrivet i stjärnorna, förklarar Margit med sin karaktäristiskt milda och lite mörka stämma som är så bekant från alla år på Sveriges Radio och Aktuellt.
I Hand i hand med barnen till Treblinka (2024) beskriver Silberstein mannen med sitt stora civilkurage och hur han aldrig lämnade de allra minsta i sticket. Han kunde räddat sig själv många gånger, men följde barnen in i döden.
– Han var en hjälte. Det ger mig hopp, fastslår Margit med stadig blick.
I boken Hur man älskar ett barn framför Korczak moderna tankar om barns rättigheter. ”Om världen ska kunna förändras måste vi börja med barnen, vår syn på dem och vår uppfostran av dem”, sa han och utformade barnhemmet enligt demokratiska principer med parlament och domstol. Barnen fick tränas att ta eget ansvar och förstå hur rättvisa kan skapas. Korczak var påverkad av Ellen Keys tankar som de uttrycktes i hennes bok Barnets århundrade. Han var också en av initiativtagarna till Genèvekonventionen 1924, själva föregångaren till FN:s konvention om barnets rättigheter som antas 1989. Utöver sina handböcker om pedagogik och barnuppfostran gjorde han sig känd för sina populära barnböcker och ett radioprogram.
Nu återväcks gamla konspirationsteorier om judar. Det är otäckt och lika hemskt som att lägga all skuld på muslimerna, menar Margit Silberstein och pekar på en farlig utveckling i kölvattnet på kriget mellan Israel och Hamas.
Betyder ditt judiska arv mycket för dig även idag?
– Absolut! Igår firade vår familj Pesach hos min bror Willy, till minnet av judarnas uttåg ur slaveriet i Egypten. Då läser vi en särskild text och äter en symbolisk tallrik med bittra örter som minner om umbäranden, det ojästa brödet matze som inte hann jäsa under flykten, en persiljekvist som ska symbolisera frodig grönska och så vidare.
Och dina vuxna barn?
– Mina två söner är mycket medvetna om sitt judiska arv och firar det så. Båda lever och har barn med kvinnor som inte är judiska. Deras pappa är inte judisk. Jag hade inte sagt något om de valt en annan väg men är väldigt glad för att det här betyder mycket för dem. De delar tron med sina kusiner också, mina brorsbarn.
Men det är problematiskt nu. Judiska barn är rädda. Det råder ett säkerhetshot över de två judiska grundskolorna i Stockholm och Göteborg, över de judiska församlingarna.
– Ja, och det är ju vansinnigt med antisemitismen som följer på det här.
Margit skakar på huvudet inför det som är aktuellt just nu i kriget mellan Israel och Hamas, men pekar också på dess långtgående efterverkningar. Effekter som i sig inte har med konflikten att göra:
– Det är nu på många sätt en tillbakagång till gamla konspirationsteorier om judarna. Men jag som person kan ju inte hållas skyldig för det som sker i Israel och vad Netanyahu gör.
Det är lätt att peka finger mot en folkgrupp?
– Ja, och man gör det verkligen lite hur som helst, som ”det är judarna som styr och som ser till att det kommer en massa flyktingar hit”. På samma sätt anklagar man muslimerna, menar att allt är deras fel och det är verkligen lika hemskt.
Vi diskuterar också det märkligt tysta klimat som råder och som handlar om ren rädsla för den egna livhanken. Jag berättar att min väninna som har judiska vänner var på väg att publicera en text i sociala medier, men hejdade sig. Vi talade om saken. Jag lyssnade på vad hon hade att säga men svarade: ”Jag önskar att jag kunde uppmuntra dig till det här, men jag avråder. Tyvärr. Det är farligt just nu.” Men rädslan och tystnaden har konsekvenser. Inte minst för våra barn. Vad lär vi dem? Att vara tysta? Det är en otäck utveckling.
Hur var det för dig som barn, i Norrköping?
– Du vet, det fanns inte så många invandrare. Det syns ju inte heller utanpå alltid, om man är judisk. Min mamma var ljushårig men pappa var mörk. När jag upptäckte att någon annan elev på skolan var judisk tyckte jag det var kul. Jag var ju lite ensam om det. Men, jag blev aldrig utsatt för något under min uppväxt.
Och idag?
– Ja, för bara ett tag sedan skrev Aron Verständig på Twitter. Han är ordförande i Judiska Centralrådet. Han publicerade en text om att politikerna måste stärka skyddet för judiska församlingar och liknande platser. Jag skrev då att jag vill kunna känna mig trygg i mitt eget land. Alltså, svaren som kom var: ”Vaddå ditt land? Du är judinna! Du hör inte till Sverige!”
Hur kändes det att läsa?
– Jag blir faktiskt berörd av det. Mer än vad jag själv i förstone trott. Skulle Sverige inte vara mitt land? Jag är svensk och jag är judisk, avslutar Margit Silberstein.