2011 fängslades Martin Schibbye och fotografen Johan Persson efter att ha tagit sig in i Ogaden, ett område dit journalister inte äger tillträde. De hamnade i det ökända Kalityfängelset där de satt i 438 dagar. Arikvbild.
Kalityfängelset, Etiopien, våren 2012
Journalisten Martin Schibbye sitter på golvet i det ökända Kalityfängelset i Etiopien. Här har han sedan 2011, tillsammans med kollegan och vännen Johan Persson, suttit inlåst misstänkt för terrorbrott.
Ingen kan ingen tala fritt härinne. Den som pratar politik riskerar att bli angiven, bortförd och satt i mörkrum eller isolering. Samtalen mellan de två svenska journalisterna blir allt torftigare.
– Vi höll på att bli grönsaker. Det gav en förståelse för vad en diktatur gör med människor. Eller vad det gör med människor att leva utan yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given.
Inskränkningar i yttrandefriheten påverkar mer än man kan tro, menar Martin Schibbye.
– Det påverkar alla mellanmänskliga relationer. Samtal vid köksbord, samtal med ens vänner. Säger man något ofördelaktigt politiskt kan man bli anmäld och straffad.
Att som fri man återvinna förtroendet för rätten till det fria ordet har varit svårt. Kanske är det så fortfarande. Vad var det då som fick honom att överleva?
– Vi hade försökt starta ett litet bibliotek och uppmanade människor i Sverige att skicka brev och böcker till oss. Gensvaret blev enormt.
Martin och Johan blir uppkallade till fängelsecensorns kontor. Över en natt har han fått betydligt mycket mer att göra och är, av den anledningen, irriterad över den ökade arbetsmängden. På hans skrivbord ligger alla breven.
Martin och Johan får veta att de har rätt att få brev, men att det är censorns uppgift att censurera dem.
Domen faller.
Han har censurerat allihop. De ska brännas.
– Men det gjorde ingenting. Bara att få se breven och veta att han är tvungen att ta hand om dem var en påminnelse om att vi sitter för en bra sak.
Stödet hemifrån är viktigare än mat och vatten. Det ger kraft.
– Jag tror att det bidrog till att vi blev fria så småningom. Det byggdes upp en opinion för vår sak.
Böckerna som i stora lådor strömmar in till fängelset ska av någon anledning inte brännas, har censorn beslutat. De har däremot sorterats i två högar. En med godkänd litteratur och en med förbjuden.
Högst upp i den förbjudna högen ligger en bok av den kände brittiske utrikeskorrespondenten Robert Fisk. Titeln: The age of the warrior. Fängelsets censor tycker att det verkar misstänkt. Tror verkligen de två unga svenskarna, misstänkta för terrorbrott, att han är dum i huvudet? Det står ju ”warrior” på framsidan. Självklart ska en sådan bok censureras.
I den godkända högen ligger, paradoxalt nog, Franz Kafkas Processen, George Orwells Djurfarmen och Alexander Solzjenitsyns Gulagarkipelagen.
Hur fängelsets censor resonerade kommer Martin Schibbye aldrig att få svar på. Kanske visste han inte vad det var för böcker han egentligen hade godkänt. Kanske hade han en särdeles underfundig humor.
Hur det än förhöll sig är svaret inte särskilt viktigt, menar Martin. Huvudsaken var att fångarna började läsa. Böckerna cirkulerade, lånades, lämnades tillbaka för att sedan lånas ut igen.
Och då är vi tillbaka där vi började. Till den där vårdagen 2012 då Martin Schibbye sitter på golvet i ett hörn av den cell som han delar med över hundra andra medfångar.
En av dem kommer fram till honom. I handen håller han en bok, Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Medfången, en nigeriansk fiskare som började smuggla knark då fisket inte längre bar sig, är upprörd. Han tycker inte att romanens fiskare kan sin sak.
– Plötsligt blev det ett annat samtal med den här människan, en som jag tidigare bara sett som en som smugglat knark, svalt kondomer med kokain och åkt fast. Han var ju bara en smugglare eller en sväljare – som man kallade dem inne i fängelset.
Där och då händer något. Martin och medfången möts på riktigt.
– Han berättade om sina båtar, om hav och horisonter, drömmar och fiske. Det fanns en människa bakom brottet som kom fram genom litteraturen.
Sista helgen i april var journalisten Martin Schibbye i Kisa. Han var en av föredragshållarna på evenemanget Ordkalaset som arrangerades på Kisa bibliotek. I sitt föredrag och efterföljande intervju med Corren berättade han om tiden i Kalityfängelset, sin barndoms somrar I Kisa och, inte minst, om sin far författaren och Kisasonen Sture Karlsson.
Biblioteket blir med tiden alltför populärt. Tankar väcks och diskussioner frodas. Det uppskattas inte av fängelseledningen och Martin och Johan blir anmälda av en fängelsepolis. Det påstådda brottet: en guidebok över Eritrea och Etiopien.
Där i finns en karta över gränsen som skiljer de två länderna åt. Eftersom de två nationerna vid tillfället befinner sig i krig med varandra anklagas Martin och Johan för att, men hjälp av kartan, planera en attack på gränsen.
– Det var fullkomligt bisarrt. Vi försökte försvara oss och säga att det var helt absurt.
Men ”vittnen” i fängelset påstår sig har hört de två svenskarna planera attacken. Det är förstås ren och skär lögn, men en sak är helt uppenbar.
Biblioteksprojektet börjar bli farligt.
De två journalisterna har helt klart gått över gränsen och tagit sig in i ännu en förbjuden zon – att trotsa diktaturen.
Martin och Johan får skriva hem: sluta skicka böcker.
De 438 dagarna Martin Schibbye och Johan Persson satt fänglade i Kality blev så småningom en bok. Bilden visar anteckningsböcker och brev från tiden i Etiopien.
Arkivbild.
Kisa, Sverige, 28 april 2024
Martin Schibbye är påtagligt rörd när han fattar mikrofonen och börjar prata. Att berätta om tiden i Kality och om sin far snuddar vid något som kanske inte går att förklara med ord, men som väcker känslor till liv. Hos den som berättar och hos dem som lyssnar.
Framför honom sitter en stor publik. Föreningen Ordkalaset har för första gången slagit upp portarna till en hel dag i det fria ordets tecken.
Flera hundra har denna blåsiga och kalla lördag i april kommit till Kisa bibliotek för att lyssna på honom och kollegorna Torbjörn Nilsson och Niklas Ekdal.
Martins Schibbyes föredrag handlar om gränser. Om vikten att korsa, undersöka, förklara och någonstans, så vitt det är möjligt, förstå dem.
Att gå över gränser är någonting han har ägnat sig åt under, mer eller mindre, hela sitt liv. Inte bara genom att starta ett bibliotek i ett av världens mest ökända fängelser, korsa den livsfarliga gränsen från Somalia in i Ogaden (ett konfliktfyllt område i dit journalister inte äger tillträde).
Nej, att undersöka gränsen – med alla dess gråzoner och gråskalor – är något han som journalist gör varje dag.
Vi återkommer till det. Först måste vi återvända till barndomslandet.
Det var där allting började.
Sagans rike
På en tall vid vägen upp till torpet Storhultet en bit utanför Kisa sitter en skylt. På den står det ”Välkommen till Sagans rike”. Här har Martin Schibbye tillbringat många somrar som barn. Skylten skrevs av Sture inför hans 80-årskalas.
Den markerade en gräns.
Även om skylten inte fanns när Martin var barn fanns likafullt den magiska gränsen.
– Min barndom var full av riddare, troll och spöken. Stod man framför ett av bergen som Sture hade döpt till Glasberget och blåste i en tom glasflaska tre gånger öppnades vindbryggan. Stenväggen föll knarrande ner och kung Arthur och hans hov red ut med fladdrande standar, smattrande trumpeter och blänkande rustningar.
Då var hjälpen inom räckhåll.
Det är sådant Martin Schibbye lär sina barn idag.
– Känner ni att ni är i fara så blås i en flaska, så kommer kavalleriet.
Barndomens uppväxt gick i frihetens tecken. En frihet under ansvar.
– Jag har varit pojken i alla sagor som finns och jag fick lära mig tidigt att det är häxan i pepparkakshuset som är rädd. Inte barnen. Rädslan äter upp häxan i pepparkakshuset. Barnen är fria att dra ut i världen.
Även om Martin Schibbye har sin bas i Stockholm återvänder han till Kisa om somrarna.
– Det är den plats som man är fullständigt fri och lugn på. Direkt när man kommer ut till torpet är man i Sagans rike. Det är magiska skogar, stora nog att gå vilse i. Det är ett magiskt landskap. Här finns också en länk till pappa, hans pappa och ännu längre tillbaka. Varje krök på vägen upp till torpet har ett namn.
Nu, berättar han, har skogsmaskiner gått fram runt torpet. Skogen är, till viss del, borta. Men det har inte tagit bort platsens magi.
– Berättelsen jag har om platsen är så pass stark att sagorna klarar en avverkning.
Promenaderna i Kindaskogarna var alltså inte bara rekreation. Vandringarna lärde honom att aldrig ge upp. Det fanns alltid hopp. Och hoppets låga brann alltid: trots vandringar i hällande regn, över moras, morän och träsk.
En gång vandrade Martin tillsammans med sin syster Greta och pappa Sture i Nils Dackes fotspår.
– Sture kunde fråga: ”om du skulle genomföra ett överfall här nu, var skulle du förhugga i granarna?” Så fick jag visa vilken plats på granen jag skulle hugga, så att knektarna skulle få träden över sig när de kom.
Det var naturligtvis en lek. Men här såddes också det frö till ett frihetspatos. Fröna slog rot. Växte till minnen Martin Schibbye burit med sig genom livet och som han plockat fram när världen kring honom rämnat.
– Under de fjorton månader jag satt fängslad var den absolut värsta tiden de två månader då jag satt helt isolerad i en cell. Att sitta isolerad är bland det värsta du kan utsätta en människa för. Man är bara själv, ensam, utsatt för sina tankar.
Cellen Martin Schibbye satt i var två gånger tre meter. På cementväggarna växte svartmögel, det var råkallt och fuktigt. På nätterna minusgrader.
– Hjärnan ville löpa amok. Man ville lägga sig ner, gråta, och bryta ihop. Men någonstans inom sig famlande man efter strategier att hantera fångenskapen.
Och Martin Schibbye hittade ett sätt. Minnena från barndomen i Kisa kunde ingen ta ifrån honom. Genom att minnas promenaderna i skogen kunde han helt plötsligt vara fri, trots att han satt inlåst och isolerad. Det gav honom en styrka. Ytterligare en gräns hade korsats.
Martin Schibbye är aktuell med fängelsedagboken Helvetets hotell som han skrivit med medfången Awet Bitta som satt tillsammans med honom i Kality. Boken baseras på Awet Bittas dagböcker.
Att gå över gränsen
När Martin Schibbye bestämde sig för att bli journalist var det att förverkliga en dröm han länge burit på. Helst av allt ville han ägna sig åt utrikesjournalistik. Även om det var med viss möda reste han, efter att ha gått ut journalisthögskolan, till Nepal tillsammans med fotografen Jonas Gratzner.
Under två veckor skrev de om allt. Från gatuhundar till Katmandu, landets första homosexuella parlamentariker till maoistrebellerna i bergen.
Resorna till jordens alla hörn har inte varit fria från rädsla.
– Är man inte rädd har man ingenting där ute att göra. Det är en egenskap som får en att skärpa till sig och fundera ett par varv extra.
Inte minst på journalistikens betydelse. Hur viktig den är i ett samhälle där den inte finns. Antalet demokratier minskar i världen, menar Martin. Där är journalistiken extra viktig.
– Det stärker en ännu mer att fortsätta resa och rapportera. Efter Etiopien har kanske gränserna förskjutits. Det kanske är värt att sitta i fängelse för vissa reportage. Vi har hamnat i ett sådant extremt läge, verklighet för många lokala journalister runt om i världen. Där är rättegångar och fängelsestraff en del av vardagen.
Och ska man som journalist fortsätta resa i en allt med polariserad värld måste man ha allas förtroende. Man får man inte bli ett språkrör för någon sida.
– Inte ens för ”the good guys”. Folk måste lita på att det här är en journalist som är etisk och som låter alla ge sina bästa argument. Det gör en mer säker än skyddsvästar och skyddshjälm.
Att inte ta parti är ingen lätt uppgift, men i det journalistiska uppdraget ingår att försöka förstå dem som i mångas ögon gör fel.
– Sture skrev i ett brev jag fick i Etiopien att ”alla är ärliga efter sina utgångspunkter”. Det har jag tänkt på mycket, att så är det ju. Kan man förstå båda sidor kanske man kan hitta lösningar och nycklar.
Att höra Martin Schibbye berätta om sin uppväxt och vistelsen i Kality är att röra sig fram och tillbaka över olika gränser. Till slut löses de upp inför ens ögon och det som återstår är varken svart eller vitt. Istället en schattering av grått.
Att visa på gråskalorna i olika sammanhang har blivit hans journalistiska mantra.
– Att åka till en plats utan att ha en färdig vinkel tror jag är viktigt. Jag tror det finns en jätterisk, särskilt i en tid då journalistiken är så slimmad, att ha en alltför färdig vinkel. Vi låser oss i ett konfliktnarrativ där vi på förhand vet vilken tes vi ska hitta innan vi kommit fram till den och då förlorar man nyfikenheten. Vi behöver en långsammare journalistik, en som tar tid och som hittar andra berättelser och konflikter längs vägen.
Författaren Sture Karlsson bröt med det militära efter en händelse på Gotland 1968.
Arvet från pappa
Detta, att befinna sig på, gå över och lösa upp gränsen, är någonting han har ärvt från sin far.
Sture Karlsson föddes i Kisa 1928. Han började sin yrkesbana som militär, men en händelse i slutet av 1960-talet fick honom att bryta med det militära. Istället sadlade han om och blev författare.
Första boken, Översten och jag, baseras på en verklig händelse som utspelade sig på Gotland 1968.
Luften vibrerar av revolution.
Så även på Stures pluton där han är officer. Uppdraget: utbilda kompanibefäl på en mekaniserad bataljon. Ingen lätt uppgift eftersom han, som plutonbefäl, måste ge order, både till sina soldater och kommunicera med kompanibefälen.
Till detta hör att Sture och hans officerskollegor anser att en menig inte klarar av kraven för det allra högsta betyget. Det låter kanske inte så konstigt, men här finns en hake. Den menige är överste Gerhard Hjukströms svärson.
Det hela växer till en delikat diskussion, vilken återges i Översten och jag. Sture skriver i boken att översten hotar honom med orden: ”Om du inte skriver under är din framtid förstörd” varpå Sture svarar ”Det blir värst för översten”.
Någon underskrift blev det inte.
Istället anmäls översten till justitieombudsmannen av Sture. En kopia på anmälan skickas till Gotlands allehanda.
Skandalen är ett faktum.
Tidningarnas löpsedlar exploderar. Svarta rubriker målar ut Sture Karlsson som ”Den röde majoren”.
Här kunde historien ha fått sitt slut. Så blev det inte. Istället blev händelsen till fiktion – Översten och jag kom ut 1971. Inget strategiskt beslut om Sture någonstans hade tänkt sig en fortsatt karriär inom militären. Istället, menar Martin Schibbye, kom beslutet från hjärtat.
– Det var ett modigt och obekvämt beslut. När jag pratat med honom om det sa han att det ju var han som var lojal med militären.
Hela Stures liv och bibliografi har präglats av val, att korsa gränser och rätten till frihet. I början av 1990-talet skrev han pjäsen Drömmen om friheten som sattes upp vid Smedstorps dubbelgård – ett kulturreservat beläget nära gränsen mellan kommunerna Kinda och Ydre.
Pjäsen handlar om Peter Cassel och dennes emigration till USA i mitten av 1800-talet.
I sina arbetarspel använde sig Sture Karlsson till stor del av ett gediget dokumentärt stilgrepp, ofta med en ambitiös research.
– Det dokumentära var det starka och sanna i berättelsen. Det var inte bilden av det som hade hänt, eller det vi önskade hade hänt, utan de faktiska, historiska händelserna. Här hamnade Sture ibland i konflikt med andra människor, representanter för Arbetarrörelsen och Socialdemokratin, som ville använda historien för andra syften.
"Under de fjorton månader jag satt fängslad var den absolut värsta tiden de två månader då jag satt helt isolerad i en cell. Att sitta isolerad är bland det värsta du kan utsätta en människa för. Man är bara själv, ensam, utsatt för sina tankar", sa Martin Schibbye då han höll ett föredrag på Kisa bibliotek den 27 april.
Den som har sett Drömmen om friheten känner säkert igen sig i att det trots de starka dokumentära inslagen också finns ett starkt påtagligt djuplodande psykologiskt stilgrepp.
Spelet om Peter Cassel och hans medföljares utvandring handlar också om längtan efter frihet, om att få tänka, handla och tro fritt. Ankomsten till drömmarnas land resulterar kanske inte i frihet per se. Friheten står, till viss del, att finna inom sig själv.
Precis så använde Martin Schibbye sina minnen för att skapa sig en fristad under tiden i fängelset. Förmågan att bära med sig tankarna, orden och drömmarna – om än inombords – leder någonstans till att hoppet och drömmarna om en bättre värld aldrig dör.
Sture Karlssons sista projekt hann aldrig blev klart. Det skulle bli en triptyk av hans liv. När Martin satt fängslad lovade han sin far att om han blev fri skulle han hjälpa honom att sy ihop självbiografin.
Så blev det. När Martin släpps ut från fängelset har Sture knappt ett halvår kvar att leva. Sedan dess har hans son burit med sig löftet till fadern. Nu när nya boken Helvetets hotell, som han skrivit tillsammans med sin dåvarande medfånge Awet Bitta, är klar och kommit ut, ska han ta upp det arbetet.
– Det finns hundratals versioner av en av delarna, Tranekungen. Sture var en sådan som skrev igenom sin roman igen, igen och igen. När han blev sjuk blev romanen alltmer obegriplig ju fler gånger han skrev om den. Någonstans bland alla versionerna finns en helt fantastisk berättelse, en viktig uppväxtskildring. Det är inte känslomässigt svårt att gå in i arbetet, däremot är det metodmässigt svårt.
Tranekungen kan inte bli densamma som om Sture Karlsson själv skrivit. Den kommer att bli något helt annat.
Även om projektet är långt ifrån klart har Martin Schibbye tänkt sig att det till slut blir en bok som baseras på Stures texter, som utgör Tranekungen, och en om Sture själv, som pappa och person.
– En samtid upphör att vara samtida ganska snabbt. Man kan leva bredvid och gå bredvid en annan människa men vårt nu har en helt annan utsträckning. Jag tror inte att det går att gå i en annan människas fotspår. Vår verklighet är helt annorlunda än tidigare generationers verklighet. Det är klart att man kan hämta kraft och inspiration där, men att gå i någon annans fotspår är egentligen omöjligt.
När projektet är klart vet han inte. Men boksläppet blir i Kisa.
I ett parti av Tranekungen resonerar Sture Karlsson att ursprunget till vår ångest kanske i själva verket handlar om friheten att kunna välja. Och att välja kräver en stor portion mod.
Sture Karlsson ville visa sig modig.
Kanske vill hans son detsamma.
Att välja att återvända till Kality genom Awet Bittas dagböcker är ett sådant exempel. Martin beskriver återbesöket till Helvetets hotell som ”misär”.
– Jag försökte skjuta det ifrån mig i det allra längsta. Men har man lovat någon i instängdhet något betyder det mer än om man lovat grannen att gå ut med soporna. I den miljön överlevde vi tillsammans. Han var så otroligt viktig för att vi klarade fängelset. När han hörde av sig efter tio år kände jag att jag var tvungen att hålla det löftet.
Awet Bittas dagböcker innehåller en unik och viktig berättelse, menar Martin Schibbye.
– Det är ganska få kriminella som skriver den typen av självutlämnande dagbok som han skrev. I en samtid som skriker efter förklaringar till gängkriminalitet, vad som får folk att gå in i den verksamheten och vad som skulle få dem att sluta så finns nog några av de svaren, eller pusselbitarna, i hans dagbok. Därför känns det viktigt att få ut den nu.
Tillsammans med kollegorna Rasmus Canbäck och Brit Stakson driver Martin Schibbye reportagesajten Blankspot. Här granskas världen och Sveriges vita fläckar. 2022 fick Martin Schibbye och Brit Stakston Stora journalistpriset för Cards of Qatar, en katalog med fotbollskort som istället för fakta om spelare berättade om alla gästarbetare som dog sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022.
För tio år sedan var Martin Schibbye orolig för journalistikens framtid. Idag hyser han hopp.
– När det händer journalister runt om i världen något ställer sig alla mediehus upp som en person. Det är inte som det var när jag och Johan greps. Då var det mer av ett ifrågasättande. Folk undrade vad vi egentligen hade i Ogaden att göra. Den debatten finns inte alls idag. Det är väldigt positivt. Men globalt sett har stater lärt sig att det är effektivt att fängsla journalister. Man fängslar budbäraren och får tyst på budskapet och det får inga konsekvenser. Vare sig politiskt, ekonomiskt eller diplomatiskt. Det är obehagligt.
Däremot oroas han av att dagens samhälle handlar så mycket om källkritik. När man hela tiden betonar vikten av att vara kritisk snarare än att känna tillit blir det kontraproduktivt.
– Vi måste svänga tillbaka den pendeln. Snarare än att prata källkritik måste vi prata om vikten av källtillit. Vi journalister måste bli bättre transparens och visa hur vi jobbar, tänker och hur ett reportage byggs fram. Helt enkelt för att visa hur journalistik skiljer sig från allt annat som finns på nätet.
Ett gott journalistiskt berättande ska vrida om huvudet på läsaren, menar han. Förutfattade meningar ska och måste utmanas.
– På journalisthögskolan fick vi lära oss att förenkla för att alla skulle förstå. Jag tror snarare tvärtom – att göra allt så komplicerat som möjligt. Man måste få fram gråskalorna och göra enkla saker ännu mer komplexa. Kanske visar det, när allt kommer omkring, att ”the good guys” inte är så bra och att ”the bad guys” faktiskt har rimliga argument. Det är ett bra berättande. Medier ska inte vara megafoner för politiska idéer.