Presenning, uppklippa sovsäckar, broderier och spets. Isabella Kalén gör kollage av funktionsmaterial i Motala tingshus.
Isabella Kalén
Inne i det pampiga Motala tingshus hyrs kontorslokaler ut till advokatbyråer och företag, men i ett av rummen är inredningen lite annorlunda. Här har nämligen Isabella Kalén sin konstateljé och från taket, utmed väggarna och golvet hänger hennes senaste konstprojekt: ett slags lapptäcke gjort av presenning, spets, uppklippta sovsäckar och broderier.
Isabella Kalén flyttade tillbaka till Motala i vintras efter att ha studerat på Konstfack och menar att det kan vara lite begränsande att hålla till i ett hyrt kontorsrum. Man kan inte gå loss och måla på väggarna när allt måste kunna återställas till kontorsskick. Men i övrigt trivs hon i huset och staden. Hon berättar att det känns bra att komma ifrån den stress och konkurrens som kan finnas i Stockholms konstvärld.
– Det är ganska skönt att vara bland ”riktiga människor”. På konstfack är det inte alltid så strukturerat. Jag tror att jag och mitt skapande mår bäst när det är lite ordnat runt omkring, så det har fungerat bra. Men jag kan sakna ett sammanhang bland andra skapande personer, säger hon.
Isabella Kalén ser på det hon skapar som pågående projekt istället för färdiga verk. Till vänster om henne är en gammal målning hon klippt isär till ett nytt kollage.
Isabella Kalén har länge fotograferat och målat, men på senaste tiden har hon ägnat sig mer åt en slags kollage eller installationer. Hon tycker om att se på det hon skapar som pågående projekt istället för färdiga verk. På väggen hänger till exempel ett kollage som består av en målning hon gjort och i ett senare skede klippt sönder för att göra något nytt av.
– Det är ganska befriande att det får förändras hela tiden. Annars hade den där målningen bara stått i något hörn, nu aktiveras den på nytt.
Det lapptäcke som tar upp den största delen av rummet är framför allt ett sorgearbete. När Isabellas pappa gick bort gjorde hon broderier med sin mammas anteckningar över hans sista veckor. Nu ska det packas ihop och ställas ut i Vallentuna Kulturhus.
Isabella broderade in sin mammas anteckningar från sin pappas sista veckor i livet. Nu ska konstverket visas upp på utställningen "jag är min pappas dotter i ett isparadis"
Annars kretsar hennes konstnärskap ofta kring kroppsliga upplevelser och hur människan tänjer på kroppens gränser. Hon brukar till exempel ägna sig en del åt bergsklättring och har reflekterat över vad det innebär.
– Jag har något intresse för att befinna mig rent kroppsligt i miljöer där kroppen kanske egentligen inte ska vara, där det inte är meningen att vi ska vara. Det är intressant hur vi människor ändå dras dit och hur vi gör för att överleva där.
På kollaget finns namn på olika franska klätterleder. På en av dem var Isabella Kalén nära på att bevittna ett dödsfall - något som fått henne att reflektera över varför människor söker sig till sådana miljöer.
Stipendiepengarna ska till nytt material men framför allt till att skapa förutsättningar för att fortsätta med konsten.
Leonard Rode
Leonard Rode klättrar vant upp på taket till den övergivna byggnaden tvärsöver gatan från Vreta Kloster Golfklubb. Han har kameran med sig och knäpper några testbilder på ruinen mittemot. Ruinen var tidigare ett stall som tillhörde Leonards familj, men 2001 brann det ner under omständigheter så dramatiska att de hade kunnat utgöra handlingen i en roman. Man misstänker att branden var anlagd och händelsen har varit ett trauma i familjen. Nu håller Leonard Rode på med ett fotoprojekt där han ska fotografera sin mamma i ruinerna, med en ögonbindel på.
Nu gör Leonard en fotoserie med ruinen som finns kvar sedan hans familjs stall brann ner.
– Hon har fortfarande svårt för att se på ruinen, berättar Leonard Rode.
Han är uppvuxen i Linköping och studerar nu konst i Oslo, men han återkommer ofta till Linköping för sina foto- och filmprojekt. Många av fotoprojekten kretsar kring att återskapa minnen från barndomen och att undersöka sin familjs historia.
Leonard har fotat sedan han var 16 år och gjort flera kortfilmer.
Leonard Rode har bland annat gjort en kortfilm om sina föräldrars skilsmässa och en fotoserie med sin familj på golfbanan i Vreta kloster.
– Jag arbetar mycket med familjehistoria och kollektiva minnen. Ska man gestalta något personligt vill man ha landskapen som tillhör det också, säger han.
I fotoserien "Family fields" har Leonard Rode fotograferat sin familj på Östgötaslätten. Det här fotografiet föreställer hans föräldrar.
Han berättar att han intresserat sig för människans relation till landskapen och att han inspirerats av romantikens konstnärer.
Leonard Rode har fotograferat på allvar sedan han var 16 år och gått flera konstutbildningar. Han konstaterar att det är svårt att livnära sig på konstfotografi och har därför extraknäckt en del som bröllopsfotograf och bostadsfotograf.
– Det kommer jag nog få göra efter konsthögskolan också. Jag tycker inte att det är så kul, men det är rätt skönt att jag kan göra det och att det inte förstör något kreativt för mig.
De tio tusen kronor han nu fått i stipendiepengar ska han använda till ett projekt kring Östergötland och Svartån.
– Jag vill göra någon slags studie av en småstad eller landsbygd, säger han.